lillpippin

Kungen vid Höglundhuset med måsbajs rinnande längs pannan. Jag som erbjuder toapapper som legat ute att torka med.
"Får jag fråga en sak?"
"Absolut inte!" En kung som springer iväg.
"Det har inget med boken att göra, bara... När en kung fyller 65 går han i pension då?"

Jag som inte ens läst nått om den där boken. Bortsett från Filters reportage. Snart ska jag lyssna in Tankesmedjan.


Ett plan. Massa folk. En krasch. Såna där bojor (bojka...) som flyter, bra att ha om det kraschas i vatten.


Tillbaka i Norge. På hotellet finns det en stor godisbutik. Massa godis. Massa folk. Massa allt.
Massa återseenden.


Tillbaka i Norge. Ute på havet och fiskar. Både Rossöfolk och Innhavetfolk.
Galen fisketur.



Bara några utdrag ur min sömn som varade fran 16:30 till 06:55.


Igår tog jag ett skönt beslut.
Och idag ligger alla mina kläder på sängen.
Jag är trött.

Nu vaknar staden långsamt och jag är full igen
Snön hyr ut sin oskuld för skiten bara känns

Året var 2007.
Löven hade precis börjat falla.
Det är senare nere i söder.
Min bästa praktik genomfördes med ett sms som fick mig att smyga iväg.
Med Rossö-referenser hade jag hittat rätt.


Jag kan inte förstå att tiden rasar så snabbt.

Du kan följa mina spår hem
Columbus var mitt namn

Nu kommer dom in,
nu kommer dom in mitt rum igen
och här hänger jag kvar
bland mina gråa moln
när jag borde vara på väg långt härifrån



Just i denna sekund önskar jag att han med rösten kunde ta och släppa nya låtar. Behöver den kick som hans musik ger mig. Spelningen i somras med tre - fyra nya låtar som var sådär helt underbart galet bra. Så som bara han kan. För att dämpa min rädsla.



Annars är jag sjukt glad. En av mina absolut största barndomsdrömmar kommer att bli verklighet under åtta veckor efter jul. Det är egentligen för stort för att jag ska kunna ta in det riktigt ordenligt.
Och allt är min förtjänst. Enbart min.
Tack mig.
Varsågod, det är du värd som fan.



Representationsnivån är annars låg. Så, det börjar troligen gå mot sitt slut.
Ett slut på nästan tio år.
Och jag är gammal.
För gammal.

Fy fan vad du gör ont.


Ensam, borttappad står jag här. Utan en pansar för att parera dig står jag naken inför sanningen.
Du gör ont.


Tänk om jag aldrig, aldrig någonsin blivit medveten om dig och ditt namn.
Skulle du lämnat mig ifred?


Där står du och pockar på min uppmärksamhet. Och vet exakt vad du gör.
Vad gjorde jag för fatalt fel i mitt tidigare liv, vad gjorde jag för att såra dig så.


Kan du bara låta mig vara ifred.


Jag vet inte om jag kan stå.


Utan din blick.




Naken.



Ensam.



Fan va du gör ont.

Oktober. Igen.

Det är alla känslor. Oktober som ska avlösas av november. Dom senaste fyra åren katastrofmånader.


Sorg, glädje, tårar, skratt, vänner, ovänner, hat, kärlek, blickar, oblickar, liv, död, musik, tyst, släpp, osläpp, krascher, saknad, smärta, ångest.
Brinnande känslor av alla slag. Det som gör människor till människor?


Jag önskar att jag kunde definiera min egen status.


Men idag ska det släppas. Gå omkring i en låtsasvärld med alla andra. Och jag ser väldigt mycket framemot det. Världen.

Till och med när du önskedrömmer är du tragisk.

Det börjar lossna. Jag är inte lika rädd längre.
Nu blir det bara mer och mer, snart är min datorn överfull av påbörjade, avslutade och bara ett ord-meningar.

Som att drabbas av en ordorgsam.


Samtidigt som rädslan alltid finns där. Att inte räcka till.
Vad händer då?
Finns det ett annat spår att hoppa över till och följa om det som följs plötsligt tar slut.

Livrädd. Dödsrädd.

Vaknade och såg ett vitt tak. Jag har hört rykten om att det småsnöat dom senaste kvällarna, men jag har inte kollat. För första gången i hela mitt liv har jag inte längtat efter snön. För första gången i hela mitt liv fick jag inte den där pirrande känslan i magen.
Första dansen med dom första snöflingorna gick förlorat 2010.

Jag vet inte riktigt vad som hände. Jag som alltid älskat snön. Men det känns för tidigt nu. Sen är det ju lite så att jag fortfarande väntar på sommaren... Så snön ställer ju till det ännu mer än att löven varit röd/gula dom senaste veckorna.

Galen värld.

I thought that I heard you laughing
I thought that I heard you sing
I think I thought I saw you try

But that was just a dream
That was just a dream




Knarkade i mig det älskade Band of Brothers igår och idag. Satt stilla och tittade, vilket säger hur otroligt bra den där serien är.
Sen drömde jag om det. Hej Doc Roe.

Det är inte hur man har det, det är hur man har det.
Och när man längtar tar saker tid.



Älskade underbara poesimänniska. Ibland kan jag fundera vad som skulle skett om han inte sjöng sig rakt in med just den låten i mars det året.
Hur tågresan blev lätt. Hur den vägen för alltid kommer att vara Markusevangeliet, det efterlängtade albumet. Hur jag samma natt satt och tryckte om det om och om igen, tills det tillslut fanns på min mobil.
Hur det blev.

Ibland gör man rätt ibland gör man fel lev med det.
Ibland gör man absolut ingenting men det blir fel ändå.


Sen september har drömmarna  om vad livets framtida dar kan ge, bara jag vill, byggts upp. Det finns så otroligt mycket jag vill, vissa saker som jag vet att jag kan.
Idag dök det upp en annan tanke som, om allt bara kan glida på relativt smärtfritt, kommer att växa sig väldigt stark under mitt C-arbete.

Fick så oväntat bra kritik på min senaste tids katastrofande. Jag är helt enkelt förjävla bra.

Ordbajshärskaren för kvällen. Jag tar halvstolt emot äran att bära den titeln för en kväll.



Nu kan jag faktiskt äntligen återgå till sista och avslutande boken... Men jag ser inte framemot den där tomhetskänslan när den är över.

Suddenly my eyes are open,
Everything comes into focus, oh,
We are all illuminated,
Lights are shining on our faces, blinding




Jag hade glömt bort hur mycket jag älskar att sitta uppkrupen under en pläd och läsa. Försvinna in i en värld, bara slukas för en stund.
Jag föredrar böcker framför allt annat.

Denna helg har jag gått från en nionde klass´ ångest och skit till att hamna i den där påhittade världen som jag är lika uppslukad av nu, som första gången.
Jag kanske inte är lika kär i Murthag som den där första, men... Jag gillarn!


Nu. Tillbaka.
Imorrn. Tillbaka.

Det finns dom där låtarna som lyssnades tillsammans med någon, som gillades med någon, som ogillades med någon, som var skämsig med någon.

Ibland försvinner någon men låten finns alltid kvar. Ibland dyker en sådan låt och det går inte att låta bli att inte sakna någon av dom där dagarna när låten spelades.


Ett telefonnummer, dock utan att veta när ringsignalen tar slut. Om det fortfarande gör det, men en välbekant röst i andra sidan.






Jag har lärt mig det här med att tänka över dom sista meningarna. Därför får det lämnas där.

Vilse på öppet hav.
Trygg kugge i ett nav.
Arg och ledsen.
Men på vad...

Blåval. Narval. Valval.

Utvald. Bortvald. Invald.



En invald blåval fick den bortvalda narvalen att hoppas på den utvalda valvalen. Då kom späckhuggaren och åt upp hela alltet. Människor äter inte späckhuggare. Dom är för söta. (Skämt ala Norge.)






Själv är jag inte så mycket för att äta val. Smakade en gång i somras.
Fisk går mer hem. Fisken om jag själv får välja.
Fy i satan så gott det är.

Annika Norlin.
Det räcker med dom två orden, det namnet.
I en helt egen liga.
Med sina ord lär hon blir världens bästa psykolog.



Ibland får det vila. Speciellt den låten som gick nonstop. Alltid jämt.
Med den bästa tillsammans med den bästa.