lillpippin

Det är helt galet hur saker och ting kan bli. Jag sa att det gjorde ont. Men det var, om inte en lögn, så nått som bara var för att passa in i situationen. Det kunde, kan, inte göra mer o-ont.
Ibland går det att glömma hur lite substans det finns. Att bara rinna med som en bäck som alltid tagit samma väg, med någon ändring per hundrade år.
Jag vill inte vara, och är inte, sån. Jag hatar hur jag förlorar hjärnan i en kamp som inte ens existerar.

Det finns stunder när det bara ska trampas ner.




Ikväll ska jag blåsa såpbubblor mot den vita snön och inse att det faktiskt är nästan i halva december och julkänlsa är något som bara existerar i barnhistorierna.
Och jag lovar att från och med idag ska jag sluta lita på det ordet som inte sagts.

---

Jag golvades av känslan av hur äckligt tomt Piteå är just nu. Sen jag kom tillbaka. Sen jag åkte i juni, sen jag lämnade av min andra halva på en busshållplats den där dagen.
Sen alltid.
Det borde inte vara så. En hel landsgräns mellan människor. Avstånd som är svåra att bryta ner.

Men inte bara det.
Förstorar vi saker bara för att dom inte längre är nära och varma, eller är det bara en efterkonstruktion för att må bra?
Eller läser jag in för mycket i världen.

Hur som haver väntar återigen en tom lördag.