lillpippin

Det är dagar som denna som bara är. Och bör vara. Jag blir varm i magen. Dumt, javisst. Men. Jag lämnar Piteyoo med ett leende och ser framemot Rossön. Värme.


När tillochmed människan på Valdinos kostar på sig världen leende (antagligen för att hon ser ljuset i tunneln) när hon tar emot kortet, då kan det inte vara annat än en bra dag.

När den börjar bra så tidigt. Dumt bra.


Och när den fortsätter med att poängen som inte var lösta löser sig, att det bara blivit en miss vid den där kursstarten för ett år sen. Att jag bara måste komplettera en fråga på tentan innan den blir godkänd. Att jag är godkänd på det protokoll jag inte hade nån aning om hur jag skulle fixa.


Som sagt. Jag lämnar Piteyo med varm mage och leende.

Jag satt och ritade idag istället för att lyssna så uppmärksamt

som jag låtsas.

Dennis mobbade mig och sa att min björn såg ut som en katt.

Sen gick resten av tiden åt innan lunch att han gav mig djur att rita.

Jag måste säga att jag är oerhört bra.

Inget djur är omöjligt att se att det är det djur det är.

Emma såg direkt att myrsloken var myrslok.