lillpippin

Jag kan inte låta bli att älska att sitta på skolan på kvällarna när det är lite folk. Det är något särskilt mysigt när kvällen spenderas med folk som håller på att trilskas med samma skit som en själv, eller något minst lika jobbigt, och alla svär i vågor. Det är det som gör att jag charmas. Dom här stunderna som är pissigt jobbiga, men ack så värda ändå.

Simon gav mig den vackra insikten att spotify funkar på dessa datorer så jag har knarkat Markus Krunegård i flera timmar. Och jag blir så glad! Afrobeat-låten är helt underbar. Live är den bäst. Studioversionen är mycket tamare, men jag kommer tillbaka till sommarn och han står där på scenen. Underbart. Allt är underbart.


Ingen dator igår och ingen idag. Är i min paranoida hjärna helt övertygad över att dom bara ominstallerat utan att läsa på lappen att hårdisken ska sparas. Ringer dom inte imorrn ramlar jag nog ihop innan jag kryper dit och kollar läget. Gah.


Klockan är snart tio och det betyder nio timmar på skolan. Är imponerad över att jag klarat av att vara så pass fokuserad så länge. Hade en hemsk natt, sov nästan ingenting och när jag väl sov drömde jag sjuka saker. Inte mardrömmar, utan mer äkta saker som skulle kunna ske som jag absolut inte skulle vilja vara med om. Ischlo. Vaknade klockan åtta av att mobilen flög ur sängen och gick i bitar. Ville inte sova mer, så jag kollade in slutet på Kill Bill-två. Ska påbörja lite Tarantino-maraton. Underbart!

Tyvärr så fick jag lust att slita ur mitt eget öga ala killo billo. Det kom nått i ögat som sved som satan och när det kom i kontakt med vatten så sved det så in i helvete och jag trodde på riktigt att jag skulle bli blind. Känner fortfarande av det när ögat tåras, vilket det har gjort ett antal gånger idag/ikväll med alla skrattattacker.


Nu blir det koncentration på musiken igen. Tack och lov att jag kan spela skivor i dvd:n och lyssna på mobilen. Annars hade jag nog gått under.
Music is my way of thinking.