lillpippin

Igår var biktens dag i Piteå och jag var präst. Fick många biktningar. Fick veta saker som jag inte riktigt vet varför jag fick veta och en del saker som borde gjort ont. Men som gick omärkt förbi.
Förutom en sak, men det var inte saken i sig. Utan mer det där.. att personen väntar tills nu att säga det. Hur mycket lättare det hade varit om jag fått vetat det då. Så mycket som kunnats sparats.
Att det är en person som betyder mycket och jag skiter i handlingar. Det som sker sker, så är det bara. Det finns saker som inte går att hjälpa. Att stå och bredvid men inte veta, att bli ljugen rakt upp i ansiktet på. När det inte handlar om något viktigt alls. Nått så patetiskt som är noll.

Men, det är så det är.


Igår var även verklighetens dag, långt bort från biktingarnas biktingar. Hur ont det faktiskt gör så spelar det ingen roll. Jag kan inte påverka situationen och från och med igår ska jag inte ens försöka. Meningslösa saker är meningslösa.
Smärta kan vara nödvändig.



Just exakt precis nu önskar jag att jag var på Way out west igen. För, musik. Speciellt när den framförs så underbart bra live, bätttre än ett studioalbum någonsin kan bli, att hjärtat stannar eller slår ett extra slag.
Och musik är terapi.




Trots allt är jag ledsen just nu. Jag önskar verkligen att det inte var så.

Äh, vem orkar gå omkring och bry sig hela tiden. Näej, vi med hjärna vet vad man gör istället. Två ord. Markus. Krunegård.