lillpippin

Jag vet inte varför Patrick Swayzes öde gjort sånt avtryck på mig. Ända sen den där dagen i mars för två år sedan när löpsedlarna skrek ut hans dödsdom har han alltid funnits nära samvetet.
Bara för någon vecka sen undrade jag hur det stog till där borta i en helt annan värld. Några dagar senare förkunnade tidningarna att han åkt hem för att få dö i lugn och ro.
Och igårnatt tog det slut.

Kanske att jag nånstans hoppades att han skulle vara undantaget som bekräftade regeln. Varför just han är en annan fråga.

En sak är säker. Jag hatar cancer.

---

Klev upp tidigt för att få till fotouppgiften. Det gick inget vidare.
Stressen blandat med annat kom och knackade på minuterna innan det skulle promeneras till skolan i dugg. Detta ledde till försening till tidningsanalysen som supergruppen skulle ha, det trots att jag vart uppe sen klockan sex.

Fick hjälp av Sandra och fattade sista grejerna till fotot och hann tillochmed ladda upp skiten på fronter. Dock hade jag hoppats att slippa visa upp det, men det kunde ha varit värre.
Den delen jag verkligen trodde var helt fel, eller dom delarna jag var övertygad om att jag missförstått, blev godkända. Ordet skönt avspeglar en del av känslan.






Efter att ha knarkat livsglädje i form av andra människors begåvning att beskriva var det en högfärdig Groda som tog plats framför linsen.
En Groda som satt näsan i vädret när något så självklart fångade dom utstickande ögonen.




"Ånej, spetsa mig och häng upp mig i all min prakt för ögon att beskåda" suckade han tungt innan ögonen rullade och den tiondelssekunden som alltid är på fel plats flöt iväg.



Förresten så fick jag ett jättefint vykort igår;