lillpippin

Är det möjligt att okänna sig själv. Jag vet inte riktigt exakt vad jag menar med det. Kanske att inte riktigt känna sig vid det där skrämmande. Eller, mer reaktionen av skrämsel.
Utan minnesförlust. Och sånt däringa.
Icket.



Jag är förföljd av ett namn. Inte ens på påsk i en kyrka går det att komma ifrån. Fascinerande med en tiondels jobbighet, fast ändå inte.
Men solen lyser, vinden kanske fläktar. Ett seende från ett berg. Och lyckan är lycka. Fint är fint. Galet är galet.




Fast mest av allt är utropstecken ett fint ord.
Och jag drömmer mig fri tillsammans med den lilla som med största allvar satt på sitt golv i sitt rum med sin alldeles egna Elton John-skiva och sjöng med i texterna en gång för länge sedan.