lillpippin

Lyssnar på skivan. Den där skivan. 1997. Jag saknar dig!

Men mest av allt är jag också fångad av ett fotografi som inte lämnar mig ifred om jag blundar. Ibland.



Men det spelar ingen roll. Eller. Ja, i ett annat liv. Nu skrattar jag mest i det där tonfallet som säger att det är pinsamt men att personen i fråga inte låtsas om det.
Men du. Fint. Finare än det borde vara tillåtet. Varav jag blir bortkollrad.