lillpippin

Koncentrationsförmågan har övergett mig. Jag tror jag glömde min hjärna på kåren i fredags. Eller, en fredag kanske är mer rätt att säga.
Kommer den tillbaka så lovar jag att pumpa den full med studentlitteratur.


En lördag med förvirring, skidskytte, hockey, skridskor (jag undrar vars ifrån jag fått d:et och vars jag gjort av l:et. Inte Röjder. Röjler.), musik (gamla låtar som gjorde återtåg), ballongspräckning, galen magkänsla och tusen saker till. Alltid, alltid lika glad så fort Krunegårdiskan uppfattas av mina öron.
Kom hem och tittade på Ohnos nya silver. Inte lika dramatisk som Bradbury-finalen, ett av dom starkaste minnena, men ändå.

Samtidigt som jag älskar att Os äntligen är här kan jag inte låta bli att bli lite halvt deprimerad av det faktum att det går på kvällen/natten. Bajs. Fast, då detta Os aldrig kommer att bli som förra (Tack och lov att jag fick uppleva det och så gott som alla svenska medaljer) är det väl inte så illa.... Vill jag intala mig.

Frågan nu är hurvida jag ska göra med puckelpist-finalen. Vill se, såklart. Borde analysera, men utan hjärna är det inte så lätt. Borde sova, men vill inte.

Det var en tant som ringde in till Karlavagnen när dom pratade om Os. Hon var nybliven pensionär och hade gjort iordning sin bäddsoffa, fixat mat och annat praktiskt, för att slippa missa nånting.
Jag kan känna att jag, just precis nu i två veckor, hade gett en liten del för att också kunna göra det.




Nu ska jag sluta drömma.