lillpippin

Jag känner mig oambitiös och rätt (väldigt) värdelös, men ändå oslagbart bra. Konstig kombination det där. Blir galen på att jag försvårar så lätta saker för mig själv, fast ändå så nöjd med att vara jag. Ännu en konstig kombination i kombinationen.




Emma har fått hem en katt nu. Och det värker i hjärtat på mig. Jag vill med! Jag vill ha en hårboll att hålla. Jag skulle kunna utöka min familj utan att blinka, men det gäller att tänka. Det är inte bara att skaffa ett djur.
Så som jag bor nu skulle det vara fruktansvärt elakt att stänga in en katt. En katt ska kunna springa ute och göra allt en katt ska göra. Om nu inte katten själv valt att vara inomhus av nån anledning.
Jag kan inte binda upp mig minst tio år nu heller, då jag inte har en enda aning om var jag står om ett och ett halvt år. Eller vad som händer i sommar. (Måste börja söka jobb, jag vill inte vara i Rossön iår.)

Visst skulle jag kunna göra som Emma och vara akuthem till en katt, men jag skulle aldrig klara av det. Att skicka iväg den igen. Nä usch, det är jag alldeles för svag i hjärtat för.
Däremot så kan jag ju alltid flytta hem till Fröken Potatis och gosa med kissen, om hon nu vågar släppa in mig då jag aldrig skulle gå igen.


Den dagen jag äntligen har min katt, då kommer jag vara lyckligast i världen. Och den är där för att stanna.

Nä, jag får skaffa mig animal planet och stilla min djurlängtan.