lillpippin

Vi skrattar. Ständigt. Ibland inte alls. Men ofta är det enda jag gör. Att skratta. Skratta tills tårarna rinner. Att tårarna rinner tills jag skrattar.


Underbar kväll. Långt bort från vad som är, som skulle, som borde. Som är. Mina linser frös igen och jag skulle kasta dom i en snöhög. Funderade över hur det skulle bli att gå omkring oseende. Igen.
En kväll, långt bort. En kväll då. Då jag gick omkring utan stöd för ögonen. Då jag inte såg ett skvatt. Bilder har jag fått levererat senare.
Jag undar hur det kommer sig att det är möjligt att bli så påverkad. Jag visste inte då. Det jag vet idag hade jag kunnat vara utan.



Men nu. Men kaviar och kex. Och sånt där. Sånt där vuxet. Sånt där jag inte skulle göra. Då, då funderar jag. Och jag är så oehört tacksam för nu. Då. Sen.



Jag vågade aldrig hålla din hand. För det är jag ledsen. När du gav den till mig men jag var för feg för att mäta storlek. Hade jag mätt då, hade vi stått på en annan plattform nu?
Men nu säger vi tack. Jag tar tillbaka mina ögon. Med igenfrusna linser.
Med helkassa linser som jag inte ser nått med.
Men glasögon som inte ger någon nån nytta.

Med syn som höll på att låta annat ta form i ett forum där vår roll inte spelar roll. Där jag skulle säga hej med helt fel formulerade ord.
Med allt det skulle innebära tycker jag ändå att världen är fascinerade. Och jag hoppas att jag, när den tiden infinner sig, befinner mig där jag vill. Då.


Jag föll totalt för Torsten Tage ikväll. Den finaste, oförstörda, jag träffat på länge.
Hade jag fått bestämma hade det vart jag och Göteborg.
Precis som på den gamla tiden.