lillpippin

Jag tog mina skor, som var för stora när jag köpte dom för tre år sedan och som är ännu större nu, och begav mig på en liten fjälltur.
Det blev en kavalkad av musik, natur, kamera och o-tankar. Några oslagbara timmar.

Jag slog mig ner på toppen vid en stång, som säkert har nått speciellt namn då det säkert är en speciell stång, och ville inte gå ner igen. Jag är kär. I det mest omöjliga.
Vilken vacker värld det finns därute, jag önskar att jag var rik så jag kunde tillsammans med Otto von Otto utforska allt det vackra. Säga hej till apor och vätas ner av vatten från haven.

När vi for till Oppeid förra måndagen blev jag så tagen av det jag såg och tankarna på att det finns så mycket mer än så tog alla ord från mig. Vissa saker kan varken ord eller bilder beskriva, vissa saker måste ett par ögon (eller hörsel och känsel där synen sviker) själv ta in.
Jag kände det som att jag verkligen befann mig utomlands, tills jag insåg att jag faktiskt gör det. Norge är inte Sverige.


Tillbaka till idag så var det värt och jag var inte rädd en sekund. (Bortsett från att bli bajsad på av en mås. Jag hörde dom jäklarna men såg ingen. Det står 2 - 0 till dom nu efter en total nerbajsning av Nicole och att dom prickat ena fönsterrutan med bajs nio gånger.)




Mer lycka blev det när jag hittade mitt älskade svartvinbärste på Rema. Precis exakt när jag såg den började Markus Krunegård sjunga i mina öron. Ren lycka.
Har en hals som gör sig påmind att den sitter där den sitter. Men med det bästa svartvinbärandet som finns så ser jag ingen större fara i det.





På väg hem dök en låt upp på min telefon och flera timmar senare går den om igen, fast på datorn. Men det är väl så det är.