lillpippin

Vill inte tänka framåt, men är livrädd för att fastna här.
Hur kan det vara för sent att säga som det är?


Jag känner mig slut som mänska. Vaknade med migränkänningar som jag no wayade joséade iväg. Har inte tid att må dåligt. Och nu sitter jag här med ett trötthetsanfall.
Jag som halvt sett framemot denna fredagen. Mest för att då skulle veckan vara slut och jag skulle fira att jag överlevde. Så kommer det inte att bli.

Det riktigt skriker säng om hela mitt liv just nu. Vilket inte borde vara så med tanke på mina läggtider (minus onsdagen tack vare hockey-sessionet.) denna veckan.
Det sägs att en människa inte fungerar utan sömn, men jag verkar reagera precis tvärtom.

Betackar min fredag och hoppas på en bättre lördag. Jag ska fira att jag överlevt. Om det så sker om hundra år.






Jag är så fruktansvärt less på hela skiten nu.
Tänk att kunna slita av sig allt som en t-shirt.
Iallafall kräva tillbaka sitt eget förstånd.