Synsätt
Is this all of me
Is there nothing more of me than this
Jag har en vän finare än allt annat. Som ibland, som igår, sätter ord på det som får mig att vilja kasta tallrikarna i väggen. Vi är lika fast ändå så olika.
Som har ord för mina fula sidor jag vill skära isär och kasta bort. Hon är fin och bäst. Värd det bästa. Och saknad mer än mycket annat.
"Ja, vi brukar ju konstatera det. Att världen vore finare om alla var som oss. Eller ja, du är rätt duktig på att säga att om alla var som du."
"Men du, nu är det ju inte jag som har reumatism."
"Nä, men du har ryggproblem så... ja."
"...... Men nu är det inte mig vi talar om!"
Jag har inte tappat mig. Ett och ett halv år är minst två år för mycket.
Igår var första gången på ovetande länge som jag var hemma och somnade i tid.
Men mest har jag en fråga att ställa. Vem är du egentligen?
Det tråkigaste med hela skiten är att jag aldrig kommer att få veta. Vilket får allt att kännas så ovärt och onödigt. Men ändå inte. För jag (försöker iallafall) leva efter Nietzsches : Det som inte dödar mig härdar mig.
Lite lärde jag mig av åren nere långt nere i Söder.
En dag.
Att nere i söder och så, kan jag fungera igen.
Nu är jag mest glad åt att det snart är onsdag. Det spelar ingen roll att jag är extremt orolig över hur jag ska göra med min toa-gång. Hur mycket bajs jag än kan snacka, är det en sak att ha nån i närheten.
Men helt klart superduperotroligt värt det!
Jag insåg att vissa självklara saker inte är det. Bra eller inte. Mest anus.
Men ändå.
Två gånger modig, en tredje kan det finnas plats för en vacker dag.
Kommentarer
Trackback
