lillpippin

Människor är komplexa varelser. Besvikelse, sårad och finhet. Allt i ett. Vänskap, bråk och ledsamhet. Kärlek, kramar och blickar.
Jag försöker att tänka att det som sägs inte måste sägas. Dom senaste veckorna har varit så konstiga. Men jag kanske bara har underskattat mig själv. Så fina, fina ord som jag inte kan ta in. Så varmt och glatt som jag skrattat bort. Det är sån jag är. Igår fick jag fina ord att spara, att stärka, att vara. Jag är tacksam. Jag är glad över att när det dåliga skjuter en pil i hjärnan sveper fint in, väldigt oväntat fint, och värmer min hand med meningar som får det andra att förminskas. Och då förstår jag hur vacker världen är.

Ikväll är det Kristian Anttila som gäller. Ingen jag ägnat ett större öra åt. Första gången jag hörde om honom är många år sen, men jag ägnade honom ingen större uppmärksamhet. Trots påtryckningar. Men nu får han chansen att visa vad han går för.
Jag hoppas och ber att han kör sin vackra, vackra låt som får mig att le.