.
Jag drömde om Norge inatt.
Jag drömde om Sverige inatt.
Jag drömde att du höll min hand. Det gjorde ont.
För två somrar sen jobbade jag i jobbet med tid som inte räckte till. Men jag hann. Jag hann sitta ner och prata om livet. Jag älskade att sitta ner och höra om andra världskriget. När lamporna släcktes så att flygplanen inte skulle släcka något. Varken liv eller energi.
Det är förjävligt att en kommun kan säga att ni ska vara fem att sköta allt. För ett exempel. Människor ringde mig för att få veta varför jag inte satt inne på kontoret och var. Kanske för att jag inte orkade med snacket om livet runt omkring. Kanske för att jag satt deras välfärd framför mig. Kanske för att jag visste att jag i mitten av augusti skulle lämna staden bakom mig.
Samtidigt som dom sista veckorna tillhör dom absolut jobbigaste i mitt liv. När dom som betalar, och är värda att någon alltid är där, bad mig att stanna kvar. Jag har så många livsöden som är så vackra, som inte borde stanna hos dom som har turen att få höra dom.
Även långt efter smärtar det att tänka på mina absoluta favoriter som gräta när vi sa adjö. Som jag grät att säga adjö till. Som jag idag inte har en enda liten aning om hurvida dom finns idag, halva Sverige ifrån mig.
Och jag sitter och ser på ett program som säger att det inte finns tid. I många fall finns det inte tid. I andra fall finns det dom föredrar att sitta några minuter extra i en meningslös soffa istället för att fråga hur någon mår.
And if you keep it tight
I'm gonna confide in you
Jag drömde om Sverige inatt.
Jag drömde att du höll min hand. Det gjorde ont.
För två somrar sen jobbade jag i jobbet med tid som inte räckte till. Men jag hann. Jag hann sitta ner och prata om livet. Jag älskade att sitta ner och höra om andra världskriget. När lamporna släcktes så att flygplanen inte skulle släcka något. Varken liv eller energi.
Det är förjävligt att en kommun kan säga att ni ska vara fem att sköta allt. För ett exempel. Människor ringde mig för att få veta varför jag inte satt inne på kontoret och var. Kanske för att jag inte orkade med snacket om livet runt omkring. Kanske för att jag satt deras välfärd framför mig. Kanske för att jag visste att jag i mitten av augusti skulle lämna staden bakom mig.
Samtidigt som dom sista veckorna tillhör dom absolut jobbigaste i mitt liv. När dom som betalar, och är värda att någon alltid är där, bad mig att stanna kvar. Jag har så många livsöden som är så vackra, som inte borde stanna hos dom som har turen att få höra dom.
Även långt efter smärtar det att tänka på mina absoluta favoriter som gräta när vi sa adjö. Som jag grät att säga adjö till. Som jag idag inte har en enda liten aning om hurvida dom finns idag, halva Sverige ifrån mig.
Och jag sitter och ser på ett program som säger att det inte finns tid. I många fall finns det inte tid. I andra fall finns det dom föredrar att sitta några minuter extra i en meningslös soffa istället för att fråga hur någon mår.
And if you keep it tight
I'm gonna confide in you
Kommentarer
Trackback
