lillpippin

Jag fick ett sms som vände en del. Jag saknar Norge.
Ärligt talat skulle jag aldrig trott det, på det sättet.

Men jag saknar. Jag, den jag blev i sommar. Grymt mycket hände med mig, den jag var. Den jag blev. Lite för världen, extremt mycket för mig.

Hade ett otroligt skönt samtal om det förra veckan. Ett helt åt-mig-håll-samtal. Att hålla fast. Även om ingen ser att den Sandra som lämnade Ankars i juni är så oväntat långt ifrån den Sandra-som-återkom.
Jag vet.


Fast jag går gatorna igen. Som jag i maj mådde piss när jag gick på. Jag finner mig själv och skräms. Var det så illa?
Jag gick gatan och fann gamla tankar, utan det pretantiösa. Hur ögon fällde ben och blev förvånad. Fast sen fick jag bevis på hela alltet.
Det är tråkigt att ge makt till någon. Men idag blir det inte samma sak. Jag är inte här, samtidigt som jag är. Jag ger tröstande ord till mig själv för ett par månader sen, för jag då behöver det. Kanske att det är jag idag som behöver det från mig förr.
Så komplext, men ändå så enkelt.

Ord som låtsas, och det blir bara fel. Samtidigt som jag vill säga att det är lugnt. Du är fin. Fin, finare och finast. Men jag är värd. Värd, värdare och värdaste. Eller rent svensktmässigt, mest värd.


Det finns dom som är så fina. Dom som jag håller nära mig. Jag skiter i allt annat. Jag har alltid påstått att jag går och struntar i resten. Jag trodde också att det var så, men denna sommar har fått mig att inse att det verkligen är så.

Jag var i Vänersborg för första gången på evigheter och träffade Lisa. Jag älskar den människan. Hon är bäst. Två år och hon är fortfarande min Lisa. Hon som var tyngst att lämna. Hon som fanns där. Hon som jag var livrädd för att tappa. Som ärligheten fick att stanna kvar. Hon är bäst. Helt klart.


Jag spenderade sommaren med Nicole. Som jag var livrädd för att tappa. För att jag tappar orken ibland. Men sommaren gick smärtfritt. För det absilut mesta.
Och jag är så sjukt tacksam för att hon sa nej 2008, samtidigt som hon sa ja. Utan det ja:et skulle jag stått halv idag.





Vi växer. Ibland åker bara ena halvan iväg  och den andra blir kvar, eller flyter bort. Tiden. Jag. Du. Vi. Det. Dom. Då. Sen. Kanske. Nu. Nu.