lillpippin

Jag tog mina skor, som var för stora när jag köpte dom för tre år sedan och som är ännu större nu, och begav mig på en liten fjälltur.
Det blev en kavalkad av musik, natur, kamera och o-tankar. Några oslagbara timmar.

Jag slog mig ner på toppen vid en stång, som säkert har nått speciellt namn då det säkert är en speciell stång, och ville inte gå ner igen. Jag är kär. I det mest omöjliga.
Vilken vacker värld det finns därute, jag önskar att jag var rik så jag kunde tillsammans med Otto von Otto utforska allt det vackra. Säga hej till apor och vätas ner av vatten från haven.

När vi for till Oppeid förra måndagen blev jag så tagen av det jag såg och tankarna på att det finns så mycket mer än så tog alla ord från mig. Vissa saker kan varken ord eller bilder beskriva, vissa saker måste ett par ögon (eller hörsel och känsel där synen sviker) själv ta in.
Jag kände det som att jag verkligen befann mig utomlands, tills jag insåg att jag faktiskt gör det. Norge är inte Sverige.


Tillbaka till idag så var det värt och jag var inte rädd en sekund. (Bortsett från att bli bajsad på av en mås. Jag hörde dom jäklarna men såg ingen. Det står 2 - 0 till dom nu efter en total nerbajsning av Nicole och att dom prickat ena fönsterrutan med bajs nio gånger.)




Mer lycka blev det när jag hittade mitt älskade svartvinbärste på Rema. Precis exakt när jag såg den började Markus Krunegård sjunga i mina öron. Ren lycka.
Har en hals som gör sig påmind att den sitter där den sitter. Men med det bästa svartvinbärandet som finns så ser jag ingen större fara i det.





På väg hem dök en låt upp på min telefon och flera timmar senare går den om igen, fast på datorn. Men det är väl så det är.

Jag har aldrig varit så dagavil som jag är nu. Har ingen som helst koll på vilken dag det är för det mesta. Tidningen kostar mer på helgen, så fick jag veta att det var fredag idag.
Men även midsommar. Och om några dagar blir Poopern tjugo år, vilket jag förhoppningsvis kommer ihåg.

Igår hade jag varit här i tre veckor. Det enda jag gör är att sover, vore det inte för att jag jobbar hade jag nog tagit mig en sommar med koalatider.

Det är mycket jag-har-aldrig-tider.



Däremot kan det aldrig nånsin bli för mycket bajssnack. Som att kocken försvinner och sedan berättar att det är bra att bajsa ut all skit ibland. Me like.

Jag vill skriva så fingrarna blöder och ögonen rinner. En vardag där sömnen styrs av meningar.
Jag vill ha en Batman-bil och en Alfred som håller koll på alla mina attiraljer.




Jag säger som Kate Nash: "I hate seagulls."
En vacker dag kommer den jäveln att bajsa mig i huvudet.

"Sov inte bort din dag bara."
Nej, det hade jag inga som helst planer på. Att jag sedan vaknar kvart i fem efter sjutton timmars sömn är ett rekord jag inte tänkt ta. Nånsin.
Är jag döende? Vem vet. Tröttsamt är det iallafall att jag missade skrällmatchen, för att jag sov. Sov.

Iåförsig hade mina utflyktsplaner inte genomförts då det är pissväder ute. Men ändå.

Det är som att jag gått tillbaka nästan 22 (urk) år i utvecklingen, med den stora skillnaden mellan mig och en bäbis att jag jobbar. Mat, bajs, sov och jobb på det. Med rätt lite på allt egentligen.
Höhö.




Jag ska också börja tänka "What would MacGyver do".

Utan Nicole Jensen i (snart) fem dar försmäktar jag på denna ö.

 

 

Jag gick tillbaka i tiden och tittade på det där som var barnförbjudet när jag var liten. Gamla goda Silver Fang. Jag har varit sugen på det sen jag åkte hit och såg ett berg som skrek Akakabuto.

Och VM har börjat. Lite surt att jag kunnat njuta av tre matcher idag men bytte bort min dag igår så jag missade allt. Typiskt.
Nåja. Jag hinner förhoppningsvis också att få se massa jag med.

Förra sommaren var Brännöserenad-sommaren. (Anders-versionen såklart.) Och här sitter jag ett år senare när den plötsligt börjar spelas igen.
Jag tänker på då. Och ser på nu.


På ett sätt lika kluven som då. På ett annat långt ifrån där och då.

Sista dagen i Piteyo på ett par månader. Jag hade önskat att måndagen kunde vart sista dan, med hejdå-lunch, basket och Pulp Fiction.

Men stress och grillnings i goda vänners lag är icket att sörja.

Om några timmar blir det bussen till Norge och sommarn sätter igång på riktigt. Förhoppningsvis med alla förnödenheter som behövs, jag och packning har aldrig riktigt gått ihop.
Men huvudsaken att Herbert och Otto von Otto åker med.

Maj är över för iår. Det är galet vad fort det har gått.