Låtar
Det finns dom där låtarna som lyssnades tillsammans med någon, som gillades med någon, som ogillades med någon, som var skämsig med någon.
Ibland försvinner någon men låten finns alltid kvar. Ibland dyker en sådan låt och det går inte att låta bli att inte sakna någon av dom där dagarna när låten spelades.
Ett telefonnummer, dock utan att veta när ringsignalen tar slut. Om det fortfarande gör det, men en välbekant röst i andra sidan.
Jag har lärt mig det här med att tänka över dom sista meningarna. Därför får det lämnas där.
Ibland försvinner någon men låten finns alltid kvar. Ibland dyker en sådan låt och det går inte att låta bli att inte sakna någon av dom där dagarna när låten spelades.
Ett telefonnummer, dock utan att veta när ringsignalen tar slut. Om det fortfarande gör det, men en välbekant röst i andra sidan.
'cause the hardest part of this is leaving you
Jag har lärt mig det här med att tänka över dom sista meningarna. Därför får det lämnas där.
.
Vilse på öppet hav.
Trygg kugge i ett nav.
Arg och ledsen.
Men på vad...
Trygg kugge i ett nav.
Arg och ledsen.
Men på vad...
Herren Guds bemärkelsedag,
finns här några snälla barn?
Inte fan vet jag.
finns här några snälla barn?
Inte fan vet jag.
Valfiske
Blåval. Narval. Valval.
Utvald. Bortvald. Invald.
En invald blåval fick den bortvalda narvalen att hoppas på den utvalda valvalen. Då kom späckhuggaren och åt upp hela alltet. Människor äter inte späckhuggare. Dom är för söta. (Skämt ala Norge.)
Själv är jag inte så mycket för att äta val. Smakade en gång i somras.
Fisk går mer hem. Fisken om jag själv får välja.
Fy i satan så gott det är.
Utvald. Bortvald. Invald.
En invald blåval fick den bortvalda narvalen att hoppas på den utvalda valvalen. Då kom späckhuggaren och åt upp hela alltet. Människor äter inte späckhuggare. Dom är för söta. (Skämt ala Norge.)
Själv är jag inte så mycket för att äta val. Smakade en gång i somras.
Fisk går mer hem. Fisken om jag själv får välja.
Fy i satan så gott det är.
Fråga
Annika Norlin.
Det räcker med dom två orden, det namnet.
I en helt egen liga.
Med sina ord lär hon blir världens bästa psykolog.
Ibland får det vila. Speciellt den låten som gick nonstop. Alltid jämt.
Med den bästa tillsammans med den bästa.
Det räcker med dom två orden, det namnet.
I en helt egen liga.
Med sina ord lär hon blir världens bästa psykolog.
Ibland får det vila. Speciellt den låten som gick nonstop. Alltid jämt.
Med den bästa tillsammans med den bästa.
Ska vi starta upp en by ska vi bygga upp nåt nytt ska vi skriva en ny bibel med tio nya budord
Handshake and a smile
Jag vill inhalera alltet. Osammanhängande. Om det var möjligt att trycka in allt i mitt hjärta med en spruta hade jag gjort det.
Fångad i en mening. Det är jag.
MoDo vann igen.
Jag är vilsen men ändå grymt nöjd med mitt liv. Jag har krympt sex centimeter men aldrig känt mig större.
Fångad i en mening. Det är jag.
MoDo vann igen.
Jag är vilsen men ändå grymt nöjd med mitt liv. Jag har krympt sex centimeter men aldrig känt mig större.
Ett korallrum
Dejtar Kate, Kate och Marina ikväll. Inte ett fel i den kombinationen.
Alls.
Think you know everything
You really don't know nothing
I wish that you were more intelligent
So you could see that what you are doing
Is so shitty, to me
Alls.
Think you know everything
You really don't know nothing
I wish that you were more intelligent
So you could see that what you are doing
Is so shitty, to me
Tre skedar glass och en gryta med matlagningsgrädde visar var kvällen kommer att sluta. Men det är bara toppen på isberget. Fast hellre känna att jag lever än inte leva alls.
Jag pratade politik i över en timme i onsdags med en landstingspolitiker. Egentligen är politik väldigt intressant. Ett evigt dilemma.
Jag var den 90:e personen som förtidade i Rossön. För fyra år sen var jag i Göteborg, i femmanhuset.
Efter två liter vatten drabbas drickaren av vattenmage. Och blåsa.
I ett korallrum.
Plus att hockeyn är igång igen. Med seger.
Omvärldssyn
Vrider jag på mitt huvud ser jag sådär.
Sitter jag still ser jag sådär.
Står jag upp. Sitter jag ner.
Läser, ser, hör, skriver.
Och jag måste bädda. Och läsa. Och skriva.
Jag är just nu inte helt i form.
Everlong
vi två vi bildar en vådlig kemi, utan skuggan av en chans.
Klockan 09:30 avgår en buss. Som tar 8 timmar och 25 minuter. Jag är nyss hemkommen och ärligt talat bara less. Men fyra - fem dagars andningspaus skulle vara skönt.
Speciellt efter att bryskt fått det mentala kastat rakt i sjön. Eller uppkört i ansiktet.
Klockan 12:45 går den andra möjliga bussen. 6 timmar och 55 minuter. Men ankomsttid tjugo i åtta.
Ibland önskar jag verkligen.
Fast, när jag krympt en anmärkningsvärd mängd har jag inte längre talan.
Och inte du heller för den delen.
Nu ska jag sova bort de närmsta fem timmarna innan packandet tar form.
Då
För nio år sedan satt jag i tandläkarstolen och förstog inte ett ord av vad dom pratade om. Flygplan i byggnader.
För sju år sedan, plus en dag, läste jag på text-tv att Anna Lindh var knivhuggen.
Idag har jag legat med ondhet överallt hela dagen och bara önskat mig bort. Egentligen skulle jag vart i Rossön och firat. Men jag valde bort det. För nånting som hägrar, men inte existerar.
Jag som inte äter alvedon har intagit tre, varav två kommit upp igen. Jag är inte mycket för det. Den där alvedonasken som fick mig att vilja springa till Sverige igen, efter min pass-utskällning. Men allt går. Även att tillbringa nio timmar på Oslos station.
Elfte september 2010. Inte alls så där ihågsvärd.
För sju år sedan, plus en dag, läste jag på text-tv att Anna Lindh var knivhuggen.
Idag har jag legat med ondhet överallt hela dagen och bara önskat mig bort. Egentligen skulle jag vart i Rossön och firat. Men jag valde bort det. För nånting som hägrar, men inte existerar.
Jag som inte äter alvedon har intagit tre, varav två kommit upp igen. Jag är inte mycket för det. Den där alvedonasken som fick mig att vilja springa till Sverige igen, efter min pass-utskällning. Men allt går. Även att tillbringa nio timmar på Oslos station.
Elfte september 2010. Inte alls så där ihågsvärd.
.
Jag drömde om Norge inatt.
Jag drömde om Sverige inatt.
Jag drömde att du höll min hand. Det gjorde ont.
För två somrar sen jobbade jag i jobbet med tid som inte räckte till. Men jag hann. Jag hann sitta ner och prata om livet. Jag älskade att sitta ner och höra om andra världskriget. När lamporna släcktes så att flygplanen inte skulle släcka något. Varken liv eller energi.
Det är förjävligt att en kommun kan säga att ni ska vara fem att sköta allt. För ett exempel. Människor ringde mig för att få veta varför jag inte satt inne på kontoret och var. Kanske för att jag inte orkade med snacket om livet runt omkring. Kanske för att jag satt deras välfärd framför mig. Kanske för att jag visste att jag i mitten av augusti skulle lämna staden bakom mig.
Samtidigt som dom sista veckorna tillhör dom absolut jobbigaste i mitt liv. När dom som betalar, och är värda att någon alltid är där, bad mig att stanna kvar. Jag har så många livsöden som är så vackra, som inte borde stanna hos dom som har turen att få höra dom.
Även långt efter smärtar det att tänka på mina absoluta favoriter som gräta när vi sa adjö. Som jag grät att säga adjö till. Som jag idag inte har en enda liten aning om hurvida dom finns idag, halva Sverige ifrån mig.
Och jag sitter och ser på ett program som säger att det inte finns tid. I många fall finns det inte tid. I andra fall finns det dom föredrar att sitta några minuter extra i en meningslös soffa istället för att fråga hur någon mår.
And if you keep it tight
I'm gonna confide in you
Jag drömde om Sverige inatt.
Jag drömde att du höll min hand. Det gjorde ont.
För två somrar sen jobbade jag i jobbet med tid som inte räckte till. Men jag hann. Jag hann sitta ner och prata om livet. Jag älskade att sitta ner och höra om andra världskriget. När lamporna släcktes så att flygplanen inte skulle släcka något. Varken liv eller energi.
Det är förjävligt att en kommun kan säga att ni ska vara fem att sköta allt. För ett exempel. Människor ringde mig för att få veta varför jag inte satt inne på kontoret och var. Kanske för att jag inte orkade med snacket om livet runt omkring. Kanske för att jag satt deras välfärd framför mig. Kanske för att jag visste att jag i mitten av augusti skulle lämna staden bakom mig.
Samtidigt som dom sista veckorna tillhör dom absolut jobbigaste i mitt liv. När dom som betalar, och är värda att någon alltid är där, bad mig att stanna kvar. Jag har så många livsöden som är så vackra, som inte borde stanna hos dom som har turen att få höra dom.
Även långt efter smärtar det att tänka på mina absoluta favoriter som gräta när vi sa adjö. Som jag grät att säga adjö till. Som jag idag inte har en enda liten aning om hurvida dom finns idag, halva Sverige ifrån mig.
Och jag sitter och ser på ett program som säger att det inte finns tid. I många fall finns det inte tid. I andra fall finns det dom föredrar att sitta några minuter extra i en meningslös soffa istället för att fråga hur någon mår.
And if you keep it tight
I'm gonna confide in you
Tanken
Jag fick ett sms som vände en del. Jag saknar Norge.
Ärligt talat skulle jag aldrig trott det, på det sättet.
Men jag saknar. Jag, den jag blev i sommar. Grymt mycket hände med mig, den jag var. Den jag blev. Lite för världen, extremt mycket för mig.
Hade ett otroligt skönt samtal om det förra veckan. Ett helt åt-mig-håll-samtal. Att hålla fast. Även om ingen ser att den Sandra som lämnade Ankars i juni är så oväntat långt ifrån den Sandra-som-återkom.
Jag vet.
Fast jag går gatorna igen. Som jag i maj mådde piss när jag gick på. Jag finner mig själv och skräms. Var det så illa?
Jag gick gatan och fann gamla tankar, utan det pretantiösa. Hur ögon fällde ben och blev förvånad. Fast sen fick jag bevis på hela alltet.
Det är tråkigt att ge makt till någon. Men idag blir det inte samma sak. Jag är inte här, samtidigt som jag är. Jag ger tröstande ord till mig själv för ett par månader sen, för jag då behöver det. Kanske att det är jag idag som behöver det från mig förr.
Så komplext, men ändå så enkelt.
Ord som låtsas, och det blir bara fel. Samtidigt som jag vill säga att det är lugnt. Du är fin. Fin, finare och finast. Men jag är värd. Värd, värdare och värdaste. Eller rent svensktmässigt, mest värd.
Det finns dom som är så fina. Dom som jag håller nära mig. Jag skiter i allt annat. Jag har alltid påstått att jag går och struntar i resten. Jag trodde också att det var så, men denna sommar har fått mig att inse att det verkligen är så.
Jag var i Vänersborg för första gången på evigheter och träffade Lisa. Jag älskar den människan. Hon är bäst. Två år och hon är fortfarande min Lisa. Hon som var tyngst att lämna. Hon som fanns där. Hon som jag var livrädd för att tappa. Som ärligheten fick att stanna kvar. Hon är bäst. Helt klart.
Jag spenderade sommaren med Nicole. Som jag var livrädd för att tappa. För att jag tappar orken ibland. Men sommaren gick smärtfritt. För det absilut mesta.
Och jag är så sjukt tacksam för att hon sa nej 2008, samtidigt som hon sa ja. Utan det ja:et skulle jag stått halv idag.
Vi växer. Ibland åker bara ena halvan iväg och den andra blir kvar, eller flyter bort. Tiden. Jag. Du. Vi. Det. Dom. Då. Sen. Kanske. Nu. Nu.
Ärligt talat skulle jag aldrig trott det, på det sättet.
Men jag saknar. Jag, den jag blev i sommar. Grymt mycket hände med mig, den jag var. Den jag blev. Lite för världen, extremt mycket för mig.
Hade ett otroligt skönt samtal om det förra veckan. Ett helt åt-mig-håll-samtal. Att hålla fast. Även om ingen ser att den Sandra som lämnade Ankars i juni är så oväntat långt ifrån den Sandra-som-återkom.
Jag vet.
Fast jag går gatorna igen. Som jag i maj mådde piss när jag gick på. Jag finner mig själv och skräms. Var det så illa?
Jag gick gatan och fann gamla tankar, utan det pretantiösa. Hur ögon fällde ben och blev förvånad. Fast sen fick jag bevis på hela alltet.
Det är tråkigt att ge makt till någon. Men idag blir det inte samma sak. Jag är inte här, samtidigt som jag är. Jag ger tröstande ord till mig själv för ett par månader sen, för jag då behöver det. Kanske att det är jag idag som behöver det från mig förr.
Så komplext, men ändå så enkelt.
Ord som låtsas, och det blir bara fel. Samtidigt som jag vill säga att det är lugnt. Du är fin. Fin, finare och finast. Men jag är värd. Värd, värdare och värdaste. Eller rent svensktmässigt, mest värd.
Det finns dom som är så fina. Dom som jag håller nära mig. Jag skiter i allt annat. Jag har alltid påstått att jag går och struntar i resten. Jag trodde också att det var så, men denna sommar har fått mig att inse att det verkligen är så.
Jag var i Vänersborg för första gången på evigheter och träffade Lisa. Jag älskar den människan. Hon är bäst. Två år och hon är fortfarande min Lisa. Hon som var tyngst att lämna. Hon som fanns där. Hon som jag var livrädd för att tappa. Som ärligheten fick att stanna kvar. Hon är bäst. Helt klart.
Jag spenderade sommaren med Nicole. Som jag var livrädd för att tappa. För att jag tappar orken ibland. Men sommaren gick smärtfritt. För det absilut mesta.
Och jag är så sjukt tacksam för att hon sa nej 2008, samtidigt som hon sa ja. Utan det ja:et skulle jag stått halv idag.
Vi växer. Ibland åker bara ena halvan iväg och den andra blir kvar, eller flyter bort. Tiden. Jag. Du. Vi. Det. Dom. Då. Sen. Kanske. Nu. Nu.
I toner
Med bra musik strömmandes ur högtalarna och en bacardi i ena handen laddar jag upp för att städa lägenheten. Jag mår så jäkla bra.
Som att en propp gick ur och det är ju faktiskt som så. Jag älskar ju det här. Jag har alltid älskat det. Det som är värt något är det du får slåss för. Kanske är det så.
På söndag blir det Rossön i flera dar. Viktiga dar. I viss mån kanske livsavgörande dar. Hur klichéartat det än låter.
Nu blir det tömning av flaskan innan lägenheten ska spegla det riktiga.
Som att en propp gick ur och det är ju faktiskt som så. Jag älskar ju det här. Jag har alltid älskat det. Det som är värt något är det du får slåss för. Kanske är det så.
På söndag blir det Rossön i flera dar. Viktiga dar. I viss mån kanske livsavgörande dar. Hur klichéartat det än låter.
Nu blir det tömning av flaskan innan lägenheten ska spegla det riktiga.
Nedgången
Snart är hösten här.
Reportage om en kyrka med ett mystiskt klocktorn som ingen vet vad det varit till.
Och jag har ett totallåst språk.
Journalistik från 1950-talet.
Lektyr i kyrkbyn.
Jag ser ljuset.
Sägs vara det sista som överger människan.
Tro.
Jag har börjat med någon slags nedräkning till något jag inte själv vet.
Det kan bara bli intressant.
Dröjande
Nu kom paniken.
Herreminje.
Herreminje.
Who's to say.
