lillpippin

Det är dagar som denna som bara är. Och bör vara. Jag blir varm i magen. Dumt, javisst. Men. Jag lämnar Piteyoo med ett leende och ser framemot Rossön. Värme.


När tillochmed människan på Valdinos kostar på sig världen leende (antagligen för att hon ser ljuset i tunneln) när hon tar emot kortet, då kan det inte vara annat än en bra dag.

När den börjar bra så tidigt. Dumt bra.


Och när den fortsätter med att poängen som inte var lösta löser sig, att det bara blivit en miss vid den där kursstarten för ett år sen. Att jag bara måste komplettera en fråga på tentan innan den blir godkänd. Att jag är godkänd på det protokoll jag inte hade nån aning om hur jag skulle fixa.


Som sagt. Jag lämnar Piteyo med varm mage och leende.

Jag satt och ritade idag istället för att lyssna så uppmärksamt

som jag låtsas.

Dennis mobbade mig och sa att min björn såg ut som en katt.

Sen gick resten av tiden åt innan lunch att han gav mig djur att rita.

Jag måste säga att jag är oerhört bra.

Inget djur är omöjligt att se att det är det djur det är.

Emma såg direkt att myrsloken var myrslok.

Vid den här tiden igår så hade jag sovit runt tre timmar. Däckade av halv sju och klev upp halv åtta, tretton timmar senare. Det är inte lätt när det är svårt. Istället för att känna efter så tvättar jag idag. Och tillsammans med André skrivit synopsisen som ska ta oss till Ukraina. Det är väl det jag önskar mig mest. Hoppas, hoppas, hoppas!
Disken är diskad, sängen naken och mjölken slut.

Måste införskaffa nålar så mitt magasin kan hängas upp på väggen. Väldigt ambitiöst var det gjort och det tackar jag för. Satt sena kvällar med Dennis, inte för att jag tackar nej till det. Tycker skolan är mysig på kvällen. Även klockan två på morgonen.


Jag vet inte riktigt om bokföring är något för mig. Även om det är intressant när hon står därframme och håller på. Men sen, att sitta själv med skiten. Nä.


På fredag är den den artonde december. Hemfärden till Rossön. Känns skönt.
Jag sa den artonde. Men, jag vet inte. Udden, kanten. Nä, till saken hör att det är och blir. Och kommer fortsätta, fast i mitt stilla sinne så kommer jag sitta uppkrupen med en pläd och titta på när dom andra klär på julgranen.

Insåg att min Karlssons klistring aldrig blivit av.

Och jag tappade ett armband i måndags.

En dag.

Då har mina händer växt.

"Det kunde man ge sig faaaaaaahaaaaaaaaaaaaaan PÅ!" är lite av min känsla just nu. Men jag har faktiskt inte varit sjuk sen i juni eller om det nu var juli, så det var väl dags för näsan att täppas igen.
Fast jag har inlett en stor kamp mot den förkylning som vill ge sig på mig, inte en chans att jag orkar bli sjuk. Sånt fjask har jag inte tid med.
Nä, en gång i tiden satt jag en hel kväll och snöt mig och dan efter var det borta. Satsar på detsamma nu. Och massa kläder när jag väl kryper ner i sängen.


Har insett att skådespelare inte är något som kommer ske för min del. Inte för att jag inte visste det sen innan, men gårdagens, och även till viss mån dagens, oerhört starka insatser visar ju inget framtida motspeleri mot Markimark.
Måste dock sörja lite att bandet tydligen pajjade och dansscenerna var förgäves.



Gott fika på Waynes idag med Slemelie och Josse. Den tidigare av dom två gick och blev gammal, sånt bör ju uppmärksammas. Blev en långis med några stopp i affärer där det konstaterades att ormskinn är fult, att barn bör kläs i djurkläder och att dörren till Gina trico är en problemfylld dörr.
Tog en svängom till biblioteket, så nu har jag sjunde och sista delen av serien.. Gah. Jag vill inte att den ska ta slut. Fick även kameran idag efter många om och men. Spänkispänk.


Gick även och blev kär idag. I Manne. I den absolut finaste skål jag någonsin sett! Den önskar jag mig i julklapp. Synd bara att den enda jag kunnat få den av inte är här och kan köpa den till mig. Typical! Så, det blir till att drömma om Manne i resten av mitt liv.

Det är helt galet hur saker och ting kan bli. Jag sa att det gjorde ont. Men det var, om inte en lögn, så nått som bara var för att passa in i situationen. Det kunde, kan, inte göra mer o-ont.
Ibland går det att glömma hur lite substans det finns. Att bara rinna med som en bäck som alltid tagit samma väg, med någon ändring per hundrade år.
Jag vill inte vara, och är inte, sån. Jag hatar hur jag förlorar hjärnan i en kamp som inte ens existerar.

Det finns stunder när det bara ska trampas ner.




Ikväll ska jag blåsa såpbubblor mot den vita snön och inse att det faktiskt är nästan i halva december och julkänlsa är något som bara existerar i barnhistorierna.
Och jag lovar att från och med idag ska jag sluta lita på det ordet som inte sagts.

---

Jag golvades av känslan av hur äckligt tomt Piteå är just nu. Sen jag kom tillbaka. Sen jag åkte i juni, sen jag lämnade av min andra halva på en busshållplats den där dagen.
Sen alltid.
Det borde inte vara så. En hel landsgräns mellan människor. Avstånd som är svåra att bryta ner.

Men inte bara det.
Förstorar vi saker bara för att dom inte längre är nära och varma, eller är det bara en efterkonstruktion för att må bra?
Eller läser jag in för mycket i världen.

Hur som haver väntar återigen en tom lördag.

Minns inte ens vad bråket startade med


Idag är ostoppbar känslan som alla bör bära med sig.

Jag gör det, med saknaden av min skånska idiot som jag alltid saknar, men extramycket ikväll. För, satan i mig. Vad denna kväll varit vår.

Trot eller ej. Men nu. Nu har jag återvänt till det levande livet igen. Lagom till jul.

Plus att jag änteligen fick bekräftningmejlet idag som jag suktat efter sen i måndags. Bättre sent än aldrig.

Jag är världens bästa knäckkokare.

Vilken dröm. Ville verkligen inte vakna. Det utvecklades så bra. Från krig och duktighet, som i att hålla sig borta från soldaterna. Soldaten som plötsligt talade norska.
Mystiskt.
Imorgon om kriget kom, då vet jag inte vad som skulle hända. Sjuka värld.
Sen satt vi i en dubbelt så stor japansal och hade medieproduktionsbolag. Positiva saker med det är många. En mer än andra.

Hade svårt att varva ner efter en extrem skoldag igår, var för trött helt enkelt. Men det är klart att klockan halv ett på natten är en bra tidpunkt att gå upp och hoppa.


Ett streck till i boken. Hur många veckor är det uppe i nu? Men jag har lovat mig själv att det är slut när jag sätter mig på bussen för att fara hem till jul. Iallafall försöka.
But it aint over 'til its over.

Årets bästa:

Hur är det möjligt att en låt skapar så otroligt mycket energi och annat tjafs och fjanteri. Borde sova sen lång tid tillbaka men just precis exakt just nu, plus tidigare ikväll, är jag glad över repeat-knappen.

Det är tydligt bevisat nu att jag gått och blivit spritt språngande galen utan återvändo.



Nä. Gud vad jag önskat mig grymma högtalare. Jäklar i mig vad jag skruvat på. Galenskap på högsta nivå.



Jag vet att skräcken är paralyserande. Fast på engelska.

Jag har dansat med snöflingorna idag. Går med rak rygg, fast jag känner mig sne i hela kroppen. (Halvsvullen öm handled. Jäkla påsar.)
Mår som en prins, som det så fint heter. Det är så lätt att glömma bort dom små grejerna här i livet. Som ett stilla snöfall en vanlig dag i december. Som en låt som får det att bubbla i hela kroppen. Som att dom finaste vännerna är finast. Som att det försvunna tvättkortet kommer fram. (Vem lägger inte korten under datorn?) Som att dom där småsmå stunderna kommer, och att det är så värt.


Fast mest av allt. Då vill jag stå på ett hustak och skrika. På ett bra sätt. Bara tömma lungorna. Och tvåa på listan är att bygga en snögubbe. Jag har morötter. Lite tösnö på detta.



Ögon. Farliga saker.

Kolon och inom parantes. Hur illa och dumt det än må vara. Kolon och ett stort jäkla inom parantes.



Blev kallad gammal av den mystiska i kassan på systemet idag. Börjar bli lite rädd för den personen nu, det kan jag erkänna. Hej och hå.

Hittade en kommentar med orden "I love you" och tänker satan i mig vad lätt det är lätt att vända ryggen till. Fast, det är väl inte det det handlar om.
Ibland. Livet är en gåta.




Hur som haver. Satan i gatan, vissa låtar. Nostalgi, lycka och livet.

Haha. Det här med morgonfrisyrer. The Prodigy-videon firestarter, den där frisyren. Släng dig i väggen! Ingen chans, no way josé!


Inatt drömde jag om en säl som var gigantisk. Påminde om en björn. (Lite Akakabuto-varning där.) Den försökte döda nån människa som var dum nog att inte akta sig.
Sen var det som så att jag plötsligt läste medier i samhället igen, smärtsamt.

Annars såhär fem dar i rad.



Torsdag igår. Lyxade till det och åt ute på stan, fyndade skönaste tröjan och annat trevligt. Inte inhandlat, sparar mina pengar.
Meningen med allt var att jag skulle leka skådis till Emmas film och sen hyra film, men filmidéen skrotades och vi gick direkt på filmen. Tyvärr ingen Fucking Åmål, hur kan den utgått? Galet.
Tomten är far till alla barn.. Ja jisses. Den är i sin egen klass.
Efter blev det våldgästning hos André och turkisk fotboll.

Sicken kväll. Det borde vara något alla gör, lyxa till allt för en kväll.




Nä, nu ska jag dra mig ner till tvättstugan om jag bara hittar tvättkortet.

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel.


Jag tänker såhär, att jag hellre bär med det än att ha det ogjort. Ha, för det mesta vill jag bara sjunga. Galet.
Hihi och sånt där.



Var på spontanbio med Emma i måndags. 2012, en väldigt icke-bra film. Visst, vissa effekter var häftiga. Men herreguuuuuuuuuud. 2½ timme alldeles för mycket av för mycket. Hej-och-hå-hur-mycket-kan-vi-pressa-in?
Mycket konstig film.

Innan filmen var vi på biblioteket. Egentligen en drömplats. Tänk att tillbringa sina dagar så. Eller ja, hm. Men ändå. Sitta och diskutera böcker med dom som kommer, ge råd och bara vara allmänt... boknörd.
Mitt i allt så gick brandlarmet av, tre olika larm fick vi höra. Plus det löjligaste meddelandet nånsin, inte innehållet med sättet rösten sa det. Som att vara på en båt.
"Viktigt meddelande. Viktigt meddelande. En brand har brutit ut i lokalen, ta er till närmsta utgång."
Men det hade lika gärna kunnat vara:
"Viktigt meddelande. Viktigt meddelande. Taxfreen stänger om tio minuter."



Nä. Dags att försöka komma in i det duktiga student-tänket igen. Även om det är svårt då min hjärna övergett mig helt och hållet. Fast... det gör som inget.



Förresten, det bästa av allt. (Faktiskt.) Snön har kommit! Snälla, snälla stanna denna gång. Inget mera regn! Då hänger jag mig i duschslangen....

En vacker dag kommer Lillfisen att vara omvänd.




Tredje natten i rad. Det får gärna fortsätta såhär. Skadan är ju ändå redan skedd.