lillpippin

Helt otroligt galet. Svårförklarligare än det mesta annat.





Bok och sömn. Adjö.

Lyssnar på Kate Nash's Birds. Jäklarns vad jag lyssna på henne förra hösten. Så otroligt bra.


Sicken natt. Många timmars drömmar om det jag nästan konstant dagdrömmer om. Tänk att kunna ta det steget in i drömmen och stanna där.
Jag skrev igår och det var en sån lättnad. Tror det underlättade en massa. Bara vräka ur sig bokstäver som bildar ord, som bildar meningar.




right birds can fly so high
and they can shit on your head
yeah they can almost fly into your eye
and make you feel so scared
but when you look at them
and you see that they're beautiful

Getting deaf, dumb and blind.





Imorgon?

Jag är livrädd för älgar. Skulle nog falla ner knall och fall om jag stötte på en. Som den där gången på Grisberget när det knakade som fasen i skogen och jag var övertygad över att det var en älg. Aldrig har jag väl gått så fort.
Jag tycker ändå att älgen är ett fruktansvärt vackert djur, mäktigt.

Ett liv. Nä. Det är ett för fjuttigt ord. Många liv kan ändras på bara bråkdelen av en sekund. Det är skrämmande. Ett ljus som slocknar, vars veke tar slut, tänds inte igen.
Its easier to leave than to be left behind.



Milen på Griset igår var så otroligt skönt. Behövde det, rensa huvudet. Lyssna på gammal musik. Det är häftigt hur en låt kan etsa sig fast så att varje gång den hörs far tankarna tillbaka till det stället den hördes just precis då. Sörens sjukt vackra röst till dom där texterna som bara är.
Skulle fortsätta gå tills fötterna dog, men något av glöden dog när nått blockmongo skrek BU bakom min rygg där i mörkret. Önskar att jag fällt den jäveln som jag var nära att göra.
Sen det här med folk som har sina hundar lösa. Så förfärligt besvärligt kan det väl inte vara att hålla dom kopplade?
Nåja. Det var ju ingen älg iallafall.

And I'm helpless sometimes
Wishing's just no good






Nä, vad sägs om att stänga av och fortsätta i den goda student-andan som denna veckan innehållit. Plus att jag hunnit med att skura golvet. (Men det här med grönsåpa med citrondoft... Inte ett bra köp. Luktar sattyg.) Disken står diskad. Skorna blev ivägskickade. Promenaden blev promenerad. Bibliotekskortsfixning och -låning hände. Många timmars sömn.

Redigeringsuppgifterna står på schemat, sen traska iväg till skolan och hämta en kamera. Ångestbilderna måste fixas i helgen om det ska hinnas med.
Hjärtat och hjärnan är fortfarande ovänner. Och det känns ju rätt gammalt.

---

Istället så fastnade jag i min gamla musik. Underbart. Jag ger mig den rätten att strunta i skolan för ett tag.

Somnade runt halv åtta igår. Guld värt. Vaknade några gånger under natten, men ändå runt tretton timmars sömn. Klev upp klockan nio rätt pigg, kommer inte ihåg när det hände sist.
Nu sörjer jag bara det faktum att jag inte har nån fil hemma. Typiskt. Hade inte tackat nej till en stor skål fil med hallon och flingor.

Hann med hälften av vad jag skulle igår och har bra koll på vad jag har att göra. Hjärtat kan nog lugna ner sig iallafall två slag i minuten.


Ett undantag bara för mig och det är ju gulligt.




En fördel med macdatorerna är deras löjligt stora skärmar. Höhö.

Ibland kan en låt fungera som en filt från barndomen. Den är trygghet, den kan värma om det är kallt, men framföralllt är den hemma.


Fredagen var en dag för sig. Den började väl inte helt prickfritt. Jag blir galen på hur jag påverkas inuti och utanpå. Men kvällen räddade upp en konstig dag.
En fruktansvärt rolig kväll på kåren. Minus ett bakfall rakt ner i en vattenpöl. (Hej blåmärke!) Minus absint-shotten som Robin bjöd på.
Alldeles för många plus för att räkna upp. Hoppas på fler sådana här ögonblick innan det är dags att sätta sig på bussen och fara till Rossön.


Imorgon ska jag vara en flitig student och få gjort alla skrivande och photoshoppande-uppgifter i fotot. Tror att mitt hjärta lugnar ner sig ett par slag då.





Ibland vänder allt på ett ögonblickssekund.

Du vet.

Fast. Varför.

Ett tryck.
En hälsning.


Kanske en geting som sväller upp foten på en stackare. (Men med en kusin som tar död på aset. Hur kan åren kan gå så fort?)


Vem vet. Alla drömmer. Trots det finns det bara en hälsning av alla jag skulle vilja göra. Ett skott i huvudet på mina fega axlar. Ändå.. Äh.



Hej och hopp.

Det här med att starta eget företag... Inte riktigt min grej. Bestämde mig natten till idag att helt byta idé. Men den där Niklas Berg. Jag säger då det. Sicken en.
Hade jag kunnat byta liv. (Minus A-teens då, men ändå.)


Jag insåg tidigare i veckan att jag tappat en vecka av mitt liv. Det är lite skrämmande. Det går ju även att säga att det inte är möjligt, men tro mig. Det är extremt lätt att tappa kollen.
I måndags trodde jag att det var fredag. Idag är det fredag. Jag vet inte riktigt vars jag är i alla dagar, men nånstans där i mitten.
Fast det spelar inte så stor roll faktiskt.


Ska idag, för första gången i mitt liv, laga kyckling. (Kan hända att jag hjälpte till hemma nångång, eller tillagade det på nån hemkunskapslektion, men det kommer jag inte ihåg då jag slutade äta skiten i åttan.) Det kan bli intressant. Förhoppningsvis lyckas jag på nått sätt göra så att Josse tar hand om det. Isch.
Är fortfarande inte så... förtjust i det där köttet.




Ps. Nu är dom på g! Och jag fullkomligt över allt här i världen älskar det.


Förresten nummer två så har jag inte riktigt släppt den där idéen med att krossa glasögon. Men snart så.

Dagens upptäckt: Jag är inte helt socialt lam och idiotisk som jag känt mig den senaste tiden. Det var falsk alarm. Nivån är nog bara ner till hälften av mitt vanliga jag.

Eller så är det att komma till den gränsen att ett nej till kan göra så bägaren tippar över på helt fel sida och Jim Carreys rollfigur i Yesman är en önskedröm. Att folk ens orkar tänka och fråga mig om jag har lust att hitta på saker längre är för mig ett mysterium med tanke på att jag gått och blivit eremit.

Just say yes.


Var nära att strunta i kårgiget, men ändrade mig. Ett bra beslut som ledde till en mysig kväll. Jeff Buckley-giget var väldigt bra, lite tråkigt dock att dom bara hade sex låtar.
Efteråt var jag väldigt inställd på att fara hem och göra massa tråk. Men jag gjorde det inte. Nej:et var påväg ut men samtidigt klickade det till i huvudet. Det går inte att hålla på såhär mer. Vad nu än såhär är.
Har nu träffat Greta the katt och jag blir så avundsjuk. Gudars vad jag längtar till den dagen jag har katt. Hon var fruktansvärt söt i det riktiga livet och jag fick klappa henne den stunden hon låg i den soffan jag satt i. Puttesnuffs.

Glömde telefonen och fick traska tillbaka igen, kalle-med-kollen. Blev grymt sugen på att ta en nattpromenad men är för trött. Tappade dock vanten nånstans så nu är jag vantlös igen. Typiskt.


Nä, sängen kallar. Upp för fotografering tidigt, om vädret tillåter.




Kanske att vinden äntligen inte blåser lika mycket i motvind för dom grabbar jag älskar mest av allt. Som ger så mycket glädje men än sålänge mest bara gett massa sorg.
Kanske att hjärtat kommer tillbaka in i laget där det behövs.

(Precis när jag skrivit det sista läser jag denna artikel. Hjärtat var det ja. Fy satan vilka underbara människor.)

If you're lost you can look and you will find me
Time after time
If you fall i will catch you i'll be waiting
Time after time

Allt har sina dalar. Allt har sina uppgångar. Det är svårt att vara stark för andra när svackan är i närheten. Ibland skrämmer det mig hur svårt det är att räcka till på rätt sätt.
I första hand bör ens eget välmående vara högsta prioritet, det blir så lätt fel annars. Jag har så lätt att älta saker alldeles för länge, speciellt såna saker som inte går att göra så mycket åt. Mest såna meningslösa odiskuterbara skitsaker som tar för mycket syre och tid.

Fast det kanske bara är en dålig ursäkt för att gömma sig. Vad vet jag.


Äh. Jisses så banalt illa allt låter nuförtiden.


Nä, bäst att tvinga sömnen hitåt. Har lektion imorrn, tydligen feedback på magasinshärmning. Kommer bli intressant, det är så fruktansvärt roligt att indesigna nu.
Börjar se ett svagt ljus i tunneln. Och det är ju alltid kul att känna att det kanske inte är så fel ändå.




Rev ner min vassaste kniv från bordet idag. Smack ner på foten. Höhö. Det kallar jag begåvning.

Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är

Och jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra md mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya kläder
Och samlat damm på min gitarr
Men i vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort
Och allt som är bra md mig har jag förmågan att glömma bort

Ja jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Har jag förmågan att glömma bort

Det var nästan så att jag grät av trötthet när jag vaknade imorse. Eller vaknade och vaknade, tvingade mig upp från det varma, trygga täcket för att bege mig ut till skolan och fotolektion.
Första tiden var som i dvala och allt som mänskan pratade om försvann lika fort igen. Känner mig rätt förstörd när det kommer till sömn. Dom senaste veckorna har blivit extrema och jag ligger runt två dygn efter i sömntimmar.

Var hemma hos André och såg film igår. American history X, otroligt bra film. Fruktansvärt fint filmad, vars nu det kommer ifrån. Hur som haver avrundade vi med en massa simpsonsavsnitt, jag trött som satan och skrattade nästan så jag grät.
Kommer hem och tröttheten försvinner. Försvinner är kanske fel, men hela kroppen står emot trots att jag verkligen älskar att sova.
Det är väl inte den smartaste idéen att sätta på tvn, men samtidigt har jag inte ro att ligga och läsa eller bara ligga i mörkret med huvudet.

Igår gick Bend it like Beckham, en mycket bra film. Trots att den där hemska Jonathan Rhys Meyers är med. Somnade ifrån slutet och tvingade upp mig några timmar senare. Galet.

I can't control my hope I can't control my dreams
I can't eat I can't sleep I can't do anything

Ska trotsa kylan och traska iväg till kvantum och införskaffa lite garn. Behöver en mössa, vet hur den ska se ut, förhoppningsvis så finns färgerna jag vill ha. Sen blir det till att pröva sig fram till rätt mått och allt sånt där.


Skulle över och titta in fotbollen hos Portugrisen och heja fram Portugal till en seger ikväll, men får se hur det blir med den saken. Just nu har jag ingen ork med en massa folk i en liten lägenhet, även om matchen lockar. Men är inte världens mest sällskapliga mänska nuförtiden.

Den här platsen är nån annans och jag måste hitta ut.





Dagarna och veckorna springer förbi. Redan fredag igen. Fredag som kommer innehålla massa fredagsmys med Grabbarna Grus och ett paket kakor.
Förhoppningsvis blir det till att koppla bort hjärnan för ett par timmar, vilken kan vara av stor nytta. Med tanke på att dom där två är idioter så blir det nog en bra kväll.

Hört på coop från den rödhåriga ungen: ÄTA MITT BAJS?!

Med sprängfylld blåsa, värkande nacke/rygg och ett par kvarglömda vantar klev jag av bussen igår. Allt det glömdes så fort fötterna stog på snön. Den underbara snön som kommit nu.
Trots det ickefungerande förhållandet mellan mina väskor knatade jag hem i lycka över snön.

Du sa att rädslan den går över men den där oron stannar kvar

Såklart att dom gjort det igen. Nu ska jag ut i skogen med dom Bergianska orden i örona.

Under ett av alla samtalsämnen som avverkades igår i bilen hem;

Men jag har aldrig haft influensa eller har magsjuka tillexempel. Jag har aldrig blött näsblod heller.

Ha! Är det så jävla konstigt då. Du har ju bränt av alla blödkärl i näsan. Kommer du inte ihåg att du stog på bordet och höll på och ramla rakt ner på näsan? Blodet spruta och vi får till Backe och hon brände blodkärlen. Du hade ju värsta boxarnäsan. Under em -92.

Skrek hon hos läkarn?

Nej. Inte ett ljud.

Det ska jag få be att berätta att jag aldrig har skrikit hos läkarn, nånsin. Jag var ett snällt barn.

---

Att jag är ett klantarsle är ingen ny nyhet. När vi stannade på den där stora kåtan i Lycksele igår lyckades jag springa rakt in i en lykta som hängde där nånstans. Hej bula.
Sen hämtade vi upp Kusin i Åsele, han har blivit så stor. Den sötaste pojken i världen. Resten av resan hem fick jag se bilder på hans nya hem och klass. Liten har blivit stor.

Väl hemma blev det rockband-spelning. Ägde inte på trummorna, men det är kul.

Höll på att bli ihjälgasad och när det nästan var över höll jag på att skita ner mig när mamma smög upp bakom soffan. Fy i satan va rädd jag blev. Poopern förstog inte varför jag blev rädd och höll på att skita ner sig då hon vände sig om. Muahaha. Skrattar bäst som skrattar sist.



Idag har jag hunnit med lite fotografering i kyrkan med Poopern och Lillkussen. Lillkussen som förresten upplyste mig om att Sverker hade namnsdag igår. Så, grattis i efterskott lilla gris.
I kyrkan upptäckte jag massa stearin på hela jackan som tog ett tag att komma på varsifrån det kom. Jäkla skitlykta!
Har träffat fastrarna och Lillkussens lillebror som tydligen tjatar om att få färga håret svart. Något jag verkligen hoppas att han inte gör. Byggde lite lego, snyggaste larmen som inte uppskattades. Snorunge.

Jag hade ett mål med hela grejen. Och gissa vad. Ibland är även fega jag modig.



Florences röst blir på repeat. Sen ska jag skratta hela vägen hem. (Om jag inte sover.)

Lyssnade på Karlavagnen förut, jag är osäker på vilket tema det var. Men det var mycket prat om november. Det är många som går ner sig denna månad tydligen, dagarna äts upp av mörkret.
Är det möjligt att det är så enkelt att skylla på en månad?
Jag hatar verkligen november. Har hatat november i tre - fyra år nu. Inte pågrundav mörkret utan alla saker som lyckas ske just då. Eller så är det bara det att jag själv intalar mig att det är november och lägger märke till saker som lika gärna skulle kunna ske i juli. Eller mars.

November brukar köra fula glidtacklingar med dobbarna bakifrån, rätt svåra att undvika. Men om någon går omkring och förväntar sig att tacklingen ska komma så är det svårt att undvika den.

Konstigt det där.


Har vart väldigt begåvad idag och fått mitt oorganiserade kaos (som sedan blev organiserat kaos) till att bli allmänt städat. Och jag vet nu vem personen är som bor under mig. Jag blev riktigt förvånad.
Är den där supergrowlare? Haha. Ja jisses, mycket ska man höra innan örona trillar av.


Imorrn bär det av till Rossön efter många om och men. Egentligen är det lite om fortfarande... Men det får bli som det blir. Rockband-grejerna hann komma, så det blir trummande i helgen. Jiha, thats gåna bi gräjt.
Har även bokat in min galna Lillkusse som fotomodell. Det kan bli intressant.

Du skall icket tänka tanken; "Bara för att, då kommer det hända." För då händer det. Höhö. Ironi. Synd att jag är den jag är istället för att använda mina ögon. För, det är väl det som är meningen med dom.
Fast mitt stora problem är att jag alltid snubblar när jag inte tittar vars fötterna ska ta nästa nerstamp. Men ibland kanske en snubbling inte är så farlig?
Även om vissa snubblingar skedde för en lång tid sen.


Bröt min flygplansdrömmar inatt och drömde om... tada; tåg och båtar. Nu är det bara bilarna som väntar. Kommer ihåg en gång när jag drömde att bilen jag satt i körde rakt in i en stenvägg.


Var vaccinsällskap igår. Emma vågade inte gå själv, ifall hon skulle bli tvärsjuk av sprutan. Det skulle ju kunna hända att hon började gå baklänges eller utvecklade knorr. Det vet ju ingen. För mig gör det varken till eller från då jag inte ska ta någon spruta.
Vaccineringen skedde i ett rum utan fönster och ventilation. Med en massa folk. Vi såg en av folken från servicecenter som Emma tyckte såg väldigt hipp ut tillskillnad från när han står bakom desken.
Vi sprang på Grabbarna Grus, som precis som Emma skulle ta spruta, som verkade väldigt nervösa. Stackarna. Muahaha.



Jag har fått en ny härlig undergranne. Jag vet aldrig vad jag har att vänta. Ibland vaknar jag till sång och ibland undrar jag va fasen det är som låter när han/hon/det utövar den mycket underskattade sångstilen growling.
Men jag måste erkänna att jag är väldigt, väldigt nyfiken på hur personen, saken, grejen ser ut som frammanar sådana läten.


Idag ska jag göra något modigt. Bara för det som hände imorse. Och för att jag egentligen borde. (Att det sen antagligen inte kommer att ske är en helt annan fråga.)
Men först ska jag tömma tarmen, städa, diska och tvätta. Hoppa och uppmana mig själv att det går. Allt kan gå. Går det inte så går det inte, men då har jag iallafall försökt.
Fegarsle.


Ps. Snön faller som ett fint täcke och lugnar min själ. Det är exakt vad den gör.

Sitter i skolan och önskar mig hem till sängen. Extremt mycket. Somnade aldrig inatt, mådde piss. Nästan så att det hade varit värt att spy upp pitabrödet jag ätit tidigare. (Sprängfylld med grönsaker. Gottisch. )
Antagligen bidrog det faktum att jag var tvungen att ta mig till skolan och lämna igen en kamera innan åtta till sömnhopplösheten.
Min hjärna är just nu ett fullkomligt kaos, det bara snurrar och har sig. Men den lyckades knäcka den bra ideén att söka efter the office, så det var en givande natt. För en gångsskull håller jag med André, varför betala för det som går att ta del av gratis? Speciellt perfekt en söndagsnatt.

Somnade efter några avsnitt och drömde om plan. Damdam. Det i sig är ju inte alls ångestfyllande. Det var halloween blandat med att jag skulle flyga nånstans (nånting pockar om att det var Malmö, vad det nu finns där att göra) 07:30. Min mobil ringde från halv sju så det blev riktig tid blandad i drömmen. Lite dödskänsla när det var dags att ta sig till flygplatsen. Hur ska jag någonsin kunna sätta mig i ett plan? Det finns ingen möjlighet.


Lektionen börjar om en timme, tid för magasinsredigering. Det kommer bli roligt, speciellt när jag knäckte InDesign igår. Ha, ibland är jag så jäääävla bra.
Förhoppningsvis pallar hjärnan att hänga med, trots denna helg. Speciellt efter denna underbara natt.



Sen: Hem och sova. Stänga av allt och bara sova. Ladda upp inför tisdag, då jäklar ska det röjas upp i lägenheten. Bryta mot min egen sanning.

Ljudlöst och utan vibration. Det är mobilstatusen och svaret på varför jag har noll koll på den.

Sitter och ser reprisen på Idol, precis när någon tjomme friade. Herregud. Folk är allt bra mystiska det är ju en sak som är säker.
Tänk vilken mardröm att någon friar till en i direktsändning. Och hon verkade ju inte alltför glad.


Måste duscha, men det känns som ett väldigt jobbigt uppdrag just nu. Det går ju att tycka att jag borde lärt mig min läxa efter Röda festen under nollningen. Det var rött överallt och nu, ja, det är svart.
Bäddade sängen i torsdags med vita sängkläder. Ett genidrag.

När duschningen och förhoppningsvis all svart färg är borta måste jag traska bort till skolan och sitta där resten av dan. Thats what jag kallar en underbar söndag.