lillpippin

Vi skrattar. Ständigt. Ibland inte alls. Men ofta är det enda jag gör. Att skratta. Skratta tills tårarna rinner. Att tårarna rinner tills jag skrattar.


Underbar kväll. Långt bort från vad som är, som skulle, som borde. Som är. Mina linser frös igen och jag skulle kasta dom i en snöhög. Funderade över hur det skulle bli att gå omkring oseende. Igen.
En kväll, långt bort. En kväll då. Då jag gick omkring utan stöd för ögonen. Då jag inte såg ett skvatt. Bilder har jag fått levererat senare.
Jag undar hur det kommer sig att det är möjligt att bli så påverkad. Jag visste inte då. Det jag vet idag hade jag kunnat vara utan.



Men nu. Men kaviar och kex. Och sånt där. Sånt där vuxet. Sånt där jag inte skulle göra. Då, då funderar jag. Och jag är så oehört tacksam för nu. Då. Sen.



Jag vågade aldrig hålla din hand. För det är jag ledsen. När du gav den till mig men jag var för feg för att mäta storlek. Hade jag mätt då, hade vi stått på en annan plattform nu?
Men nu säger vi tack. Jag tar tillbaka mina ögon. Med igenfrusna linser.
Med helkassa linser som jag inte ser nått med.
Men glasögon som inte ger någon nån nytta.

Med syn som höll på att låta annat ta form i ett forum där vår roll inte spelar roll. Där jag skulle säga hej med helt fel formulerade ord.
Med allt det skulle innebära tycker jag ändå att världen är fascinerade. Och jag hoppas att jag, när den tiden infinner sig, befinner mig där jag vill. Då.


Jag föll totalt för Torsten Tage ikväll. Den finaste, oförstörda, jag träffat på länge.
Hade jag fått bestämma hade det vart jag och Göteborg.
Precis som på den gamla tiden.

Vilken dag. Utan att egentligen ha tänkt har jag ändå löst knuten. Tror jag. Beroende på vad jag får för rapport inom en snar framtid.

Fick årets bästa besked idag! Och jag blir så glad. Kommer längta som en galning nu. För att få några fjuttiga dagar. Men, det är mer dagar än inga alls. Min lägenhet kommer att vara Sveriges vackraste plats då. Det är mer än en sanning.

Gårdagen går att sammanfatta i hår. Eller nära-döden. Höll på att strypa mig själv. Jag blev lite rädd där ett tag. Tur att en redig mänska reder sig själv!

Jag kan inte låta bli att tycka att dagens roligaste ord är räka.


Mitt i allt detta har jag ändå konstaterat att det inte bara är jag. Samtidigt som den insikten kommer så är det jag som vänder ryggen till och hoppar.

Ett tak ramlade in i en affär i gamla kära Vänersborg. Stor nyhet på många ställen. Den där staden. Av städer. En del av mig kommer nog för alltid finnas där, som ett spöke.
Mest är det skrämmande att tiden går vidare utan att alla spelare är där. Inte för att det är där jag av alla ställen i livet vill va. Men det var ändå mitt hem i många år. Galna år. Jobbiga år. Underbara år. Sjuka år. På alla sätt och vis. Aktuellt.


Jag läste om nån som vunnit en herrans massa pengar på nånting och antagligen mördats och grävts ner. Skrämmande att folk gör vad som helst för pengar. Samtidigt kan jag inte låta bli att skratta åt Aftonbladets sista mening:
– Det är i alla fall uppenbart att han inte grävt ner sig själv, säger sheriffen Grady Judd, till CNN.

Det är konstigt egentligen. Folk som blir helt till sig när en älg springer förbi. Dom är oerhört respektingivande dom där djuren. Jisses. Jäklar i mig vad jag skitit ner mig idag om jag mött den vid skolan som några stackare gjorde.
Själv fick jag mitt bli-helt-till-sig-ögonblick när jag minst av allt anade det. Jag kan ju erkänna att jag tycker att vissa saker bör vara förbjudna för allmänheten.

Sökte mig till Norge med ett sms för att få nån som kan smacka till mig i bakhuvudet. Men det var lite för mycket begärt idag tror jag. Det är väl tur att människan befinner sig i Norge, annars hade det vart jag som smockat till hon. (Nä, inte riktigt. Kan erkänna att jag leder ligan.)

Sökte mig till ett Norge som är närmre. Och besviken blev jag inte när hela albumet ligger ute, äntligen, för oss vanliga icke-betalande Spottispottan-användare.


I broke my eyes, when i saw what i shouldnt see.

Jag lever i en väldig skolångest just nu. Speciellt efter denna veckan med lektion varje dag. Helt underbart att komma hem runt sextiden och på nått sätt försöka hinna med uppgifter i den andra kursen.
Är väldigt glad över att det är fredag imorrn, samtidigt som det inte är så bra egentligen.


Annars en rätt produktiv dag. Började med att, antagligen (förhoppningsvis), sträcka ryggen när jag tog av mig jackan. Kartlagt en person tillsammans med Emma. Blivit ifrågasatt av en väldigt mystisk människa på skatteverket som säkerligen trodde att jag ledde en rånarliga eller liknande. Ramlat.
Mött Esra som gått och blivit gigantisk sen jag såg hon sist. Hundar är utan att överdriva inte riktigt min grej. Speciellt inte stora spralliga valpar. Halvt förfrusit örat. Om jag försökt böja det hade det nog gått av.
Snubblat. Funderat hurvida jag ska avlida nu eller vänta tills på söndag.





Nä. Jag har bara en sak att säga; Ridonkulous.
Ramla?
Ridonkulous. Absolutely ridonkulous.

Vilket klös.

 

Jag längtar tills på fredag. Fredag har blivit lite av den bästa dagen av dom alla.

En gång är ingen gång, två är lika med noll.

Men när siffran är högre än så vad ska då stå efter likamed-tecknet?

 

 

På fredag ska jag också knäppa på blodpåsar. Fascinerande.

Fix it.

 

Ibland händer det saker som får en att skratta tills tårarna rinner.

Jag vill inte tänka framåt

men är livrädd för att fastna här

 

 

Söndag. Och jag har oroväckande mycket att göra. Helst skulle jag bara lägga mig i sängen, men så lätt ska vi inte ha det. Söndag.
Galet.

Vilken helg.

Jag fick ett ryck igår. En låt som skapade en bild i huvudet som roade mig resten av kvällen. Tror dock inte att den roade Nicole lika mycket, dels för att hon förstörde det genom att dra in annat i det.
Men bortsett från det, oerhört kul!

Har nu även världens finaste bakgrund på min mobil. Den är så fin så att jag ibland bara måste trycka på en knapp så bakgrunden kommer fram. Och då, då är det konst. Det är vackerheten personifierad.



Hehe.

Markus Krunegård i Dom kallar oss artister.
Markus Krunegård i min dröm konstant, men allt som hör därtill. Och det är mycket.
Och det är därför jag inte tittar på tv, bortsett från skidorna, det påverkar alldeles för mycket.


Men chansen att han kommer och spelar på kåren, helt oförberett bara för att han fått frågan ute på stan, den finns ju säkert.
På samma sätt som att någon annan springer omkring med en glasögonduksputsare ifall glasögon immar igen.


Ha, ibland vill jag verkligen inte vakna upp. Fast så länge jag inte vill sluta drömma, då lär jag inte göra det heller.

 

Missed the last train home.
Birds pass by to tell me that I'm not alone.

Over pushing myself to finish this part,
I can handle a lot.

But one thing I'm missing is in your eyes.

Kom plötsligt att tänka på en rolig sak min Lillkusse klämde ur sig när vi var på 60-årskalas.
"Jahaaa! Men då är ju Sigge min svågerska!"
Vilket är roligt på alla sätt och vis. (Det bör sig kanske påpekas att Sigge är morbror i detta fall.)
Litet roar barnen.


Kursstart idag som tog musten ur mig. Jag är glad att jag läser bildjournalistik parallellt med detta. Men jag känner på mig att jag och Emma kommer knäcka världens häftigaste grej som kommer att leda till guldspaden. Utan tvekan.


Ingen skidåkning idag. Har ont i fotleden, skyller på dragkedjan. Förhoppningsvis har det släppt tills imorrn, annars får det bli som det blir. Löser sig alltid.
Tog en långpromenad med Josse istället. En lite lättar-på-hjärtat-promenad. Såna som borde vara lagstiftade, eller som alla läkare bör rekommendera innan dom trycker i folk massa tabletter.
Lite damp och bajssnack. Lite skrik av en pojke som antagligen var lite efterbliven. Lite konstateringar och annat trevligt.


Jisses, mitt 2010 blir bara bättre och bättre. Håller mig fortfarande på Fasters nyårlöfte: Iår ska jag vara ego och bara tänka på mig sjääääälv.


(Dumma idiotiska emot bild-internet.)

Idag har jag tänkt på att vi åt pirripirri på våra mackor när jag gick i Rossön. Pirripirri. Pirr. Pirr.

Idag vaknade jag tidigt och funderade över varför jag drömmer så sjukt konstigt.

Idag åt jag frukost för första gången på förglömligt länge. Kan inte äta före tio, men idag fick jag i mig några mackor redan kvart i åtta.

Idag startade bildjournalistiken och jag tror det här blir bra!

Idag har jag känt att jag vill ha besked om Ukraina. André känner sig säker, jag är mer pessimistik.

Idag har jag åkt skidor för andra gången och insett att det är kul. Fast jag är totalt obegåvad, men det gör som inget.

Idag höll jag på att krocka med ett träd när det gick lite för fort i en sväng.

Idag har jag, inom parantes, stört mig en smula på att internet bara krånglar. Fast sålänge Spottan går, så går det mesta.

Idag har jag tänkt fast jag inte gjort det. Och det är en konst!



Imorrn startar en ny kurs och jag hoppas att folk släpper gamla saker och ger det en ny chans.






Min bild vägrar komma in. Poo on jo!
Den representerar mitt lätta sinne. För fasen så jäkla bra jag är.

Sådär. Nu börjar det ta sig. Har varit i Piteå sen torsdagskväll. Efter den suraste buss-mänskan någonsin. Jesus, vissa bör tänka över sina jobb.
Inledde min återkomst med att sitta i skolan till runt två-tiden på natten tillsammans med Emma. Redovsningen dagen efter gick oväntat bra. Jag är så jävla bra ibland. (With a little bit of help from my Norge-friend. Hehe.) Men ändå.

Fredagen innehöll en tur på staden för campfire-avlämning, Handelsbankenbesök och storshopping av mat (lika överdrivet som när jag bodde i Vänersborg. Tre mangosar och en mjölk, plus en och annan vara till.). Och många tala inte om trollen, för du kan stöta på ett på systemet.
Slapp mötas av han som kallar mig gammal, det om nått är ett framsteg.

Kvällen blev oväntat bra trots alltför lite sömn och en mage som ännu inte är vad den borde. Anklagade en stockholmare för att vara göteborgare, något som förstärker andras påstående av att jag inte lyssnar.Ibland iallafall. Blev oerhört glad att träffa folket igen, gud vad jag tycker om dom bästa.
Kåren hade den sämsta musiken någonsin. Med ett och annat undantag.


Bortsett från det var kvällen precis vad jag behövde. Även om jag är mer förvirrad än klok. Och jag var klok en gång i tiden.

---

Söndag med katthälsapåing, kortspöning och skidåkning. Emmas lilla Rocky är fruktansvärt söt.

 

Fick stordäng ibörjan innan jag krossade skiten ur hon på finns-i-sjön och nån konstig superpoäng-version på poker.

Har vart väldigt sugen på att inviga mina nya skidpjäxor som jag införskaffade i november. Och det var väl värt väntan. Jag skulle tro att det är 2009års absolut utan tvekan bästa inköp.
Är det såhär det känns att åka utan att vricka sönder fotleden i varje skär. En helt ny känsla.
Hade nog spöat skiten ur Hanna Falk utan problem, iallafall den dan jag inte sätter staven mellan benen. Höhö.




Det är dom små sakerna som gör det. Som att ta trapporna upp fast hela spagettikroppen skriker hiss.


Men nu blir det säng och bok. Känner mig laddad inför morgondagens kursstart. Perfekt.

Jag inledde detta året med att ligga och spy och spruta med röven, för att uttrycka det milt. Kan ha varit en matförgiftning, kan ha varit nått annat. Hur som haver var det min natt.
Idag har kåren nytt år, något jag tycker är väldigt bra!

Nog för att jag tycker att nyår är överskattat, men itne så överskattat så att spyandet ska ta över. Jag som aldrig blir sjuk. Konstigt.




Ha, inte ens Belsebub skall förstöra mitt liv. Lämnade det där för längesen. Mitt hjärta är mitt.

Jag känner mig oambitiös och rätt (väldigt) värdelös, men ändå oslagbart bra. Konstig kombination det där. Blir galen på att jag försvårar så lätta saker för mig själv, fast ändå så nöjd med att vara jag. Ännu en konstig kombination i kombinationen.




Emma har fått hem en katt nu. Och det värker i hjärtat på mig. Jag vill med! Jag vill ha en hårboll att hålla. Jag skulle kunna utöka min familj utan att blinka, men det gäller att tänka. Det är inte bara att skaffa ett djur.
Så som jag bor nu skulle det vara fruktansvärt elakt att stänga in en katt. En katt ska kunna springa ute och göra allt en katt ska göra. Om nu inte katten själv valt att vara inomhus av nån anledning.
Jag kan inte binda upp mig minst tio år nu heller, då jag inte har en enda aning om var jag står om ett och ett halvt år. Eller vad som händer i sommar. (Måste börja söka jobb, jag vill inte vara i Rossön iår.)

Visst skulle jag kunna göra som Emma och vara akuthem till en katt, men jag skulle aldrig klara av det. Att skicka iväg den igen. Nä usch, det är jag alldeles för svag i hjärtat för.
Däremot så kan jag ju alltid flytta hem till Fröken Potatis och gosa med kissen, om hon nu vågar släppa in mig då jag aldrig skulle gå igen.


Den dagen jag äntligen har min katt, då kommer jag vara lyckligast i världen. Och den är där för att stanna.

Nä, jag får skaffa mig animal planet och stilla min djurlängtan.

Jag gjorde en namn-upptäckt som fick mig att le. Att namnet på det album som innehåller en av dom finaste låtar jag vet, heter nånting som jag en dag hoppas kunna skriva.

Den låten spelades på radion natten till idag, upptäckten gjordes igår, och det gör det hela ännu (lite) mer finare.



Har andats ren Rossö-luft och hoppat till känslan som blev det sista märket av förra året på denna plats. En fin och värdig avslutning. En öppen avslutning med inbjudning till gladheter.

Men nu är det nytt år, decennium till och med, och bort med det gamla och skriv med det nya.