lillpippin

Gårdagen var en bra dag. Anttila var helt okej, han lyckades inte att förtrolla mig. Inget mot Hästpojken som fångade mig vid första ordet. Men jag älskar, älskar live-musik och drömde mig tillbaka till Way out west.

Fick några toner, det där finaste från Anttilas finaste låt, i en annan version. Galet bra avslutning på spelningen. Och göteborgska. Ibland är det så fruktansvärt vackert.

 

Människor är komplexa varelser. Besvikelse, sårad och finhet. Allt i ett. Vänskap, bråk och ledsamhet. Kärlek, kramar och blickar.
Jag försöker att tänka att det som sägs inte måste sägas. Dom senaste veckorna har varit så konstiga. Men jag kanske bara har underskattat mig själv. Så fina, fina ord som jag inte kan ta in. Så varmt och glatt som jag skrattat bort. Det är sån jag är. Igår fick jag fina ord att spara, att stärka, att vara. Jag är tacksam. Jag är glad över att när det dåliga skjuter en pil i hjärnan sveper fint in, väldigt oväntat fint, och värmer min hand med meningar som får det andra att förminskas. Och då förstår jag hur vacker världen är.

Ikväll är det Kristian Anttila som gäller. Ingen jag ägnat ett större öra åt. Första gången jag hörde om honom är många år sen, men jag ägnade honom ingen större uppmärksamhet. Trots påtryckningar. Men nu får han chansen att visa vad han går för.
Jag hoppas och ber att han kör sin vackra, vackra låt som får mig att le.

 

Jag undrar vad som pågick i det där huvudet. Första gången jag ser min riktiga färg på flera år. Så var det med det alltså.

Och såhär i efterhand så förstår jag varför jag nästan alltid satt håret i halsen när jag sprang i trappen hemma.

Men mest av allt är jag tacksam över att jag gick in och spontanrakade av allt. Kanske det smartaste jag gjort. Höhö.

 

Har rensat bland alla bilder. Vissa går fortfarande inte att titta på utan att hjärtat krymper ihop och jag önskar att jag kunde göra bilderna levande. Om jag blundar så kan jag fortfarande känna hjärtslagen slå tillsammans med mina.

Själar säger aldrig farväl

♥

Nu börjar folken lämna Ankars och Piteyo. Hade avskedsmiddag för Jonny på Tre Kronor med ett gäng galna människor. Helt klart värt.
Imorgon är det bartömning. Trots allt så kan jag inte låta bli att le när jag tänker tillbaka till förra bartömningen. Helt galet att det gått ett år! Ett år från loftgång. Ett år från rymning. Ett år från snus. Ett år från det galnaste samtalet. Ett år från kramar. Ett år helt enkelt.

Påtal om snus så botade jag nog mitt nikotinbegär, så det borde räcka tills nästa gång iallafall, förra helgen.

Men det bästa idag är dom tre skilda samtalen, varav två var från Norge. Först ett från Rossön med inte alltför goda nyheter. Sen ett från Norge med mycket goda nyheter och sen ett Urbanskt samtal från Norge som sa att jag inte behöver flyga!
Jäklarns i mig. Se bara, det går ju inte att ha tråkigt i det där sällskapet.

 

En gammal åthittad nyrensad bild.

(Skulle vilja veta vad som pågick i i det där huvudet också.
Gult. Verkligen.)

En mörk kyrkogård och en minnesvård
över en älskad vän, det är allt jag har
det är allt som finns kvar
mellan jorden och himmelen

Jag vet det jag vet, på en galen planet
med blicken mot stjärnorna vänd
tyst och diskret, som en hemlighet
som en sång på Lykttändargränd

Det är ändå tur, att den klagomur
jag byggde har rasat ihop
genom rök och damm, tittar solen fram
och jag anar ett glädjerop

Ja, jag vet det jag vet, på en galen planet
med blicken mot stjärnorna vänd
tyst och diskret
som en hemlighet
som en sång på Lykttändargränd

Helgen inleddes med en vacker himmel, som försvann lika fort som den dök upp. Helgen och himlen.

Från ett par ögon till att antagligen aldrig någonsin mer säga hej.
Det är dumt att sakna det där onödiga som ändå var nått fint en mulen vinterdag när allt var kallt.
Fast nu när himlen för det mesta är blå och sommarn är varm och leenden skiner som en sol, tillsammans med annat fint, går det att tänka mycket.
Jag tycker om ordet fint. Jag tycker om när det betyder mer. Det finns stunder när jag älskar fint.


Jag tycker också om att rymma till en icke-existerande värld där jag finner ro att glömma men ändå veta. Jag har inte det där att vara benägen att glömma och låtsas som annat. Jag kan ibland önska mig långt bort från medvetenheten samtidigt som jag är så otroligt glad att jag är där.


Men fint är när Annika Norlin sätter varenda bokstav där den hör hemma. Där om nått önskar jag.

Glad, fint, sol, grill, glass, cykel, varma vindar, Botaniska, plädar, folk, vatten, goda lukter, gräs, trötthet, finhet, dom. Jag önskar att jag hade ett vokabulär värt att skryta över.

Jag önskar.


Åt årets första kulglass nere i stan med Isa och Robin. Helt klart värt det. Hemvändarhelgen står näst på schemat. Jag som inte skulle ägna något till skolan alls efter igår fick skjuta upp det i två dar, imorrn så blir det helhelg. Härligt värre. Ingen tanke på skolan överhuvudtaget.



Jag önskar.



Det är allt fint det här.

Just nu älskar jag livet. Inte bara av beskedet jag halvfick idag, som egentligen bara ställer saker upp och ner i min världsbild. Mest älskar jag för att det bara är bra.

Bra. Jag gillar det ordet.
Liv. Jag gillar det.
Sol.
Fint.
Dom.
Nypumpad cykel.


Det är så jäkla fint allting!


Och jag tog en spontanklippning idag som höll på att sluta i tårar. Men det blev nog helt okej i slutändan.


Men nu till Ankaret och äppeljakt.

Helt klart värt att sitta klockan nio på loftgången i värmen med gott att dricka och
sånt där bra sällskap.
Vi blev en mer i värmen, en sådan däringa skåning.

 

Samtidigt som jag är otroligt trött så är jag ändå glad att vara här.

Tänk att nått så nära kan va så långt bort.

 

100 procent medveten. Om det gick att visa hur det slår till.

 

I torsdags när jag gick hem från skolan gjorde jag årets utan tvekan bästa upptäckt. Det blåste varmt. Och det säger mer än allt annat.
Peppet inför fredagens knytkalas a lá Tinas supergoda pastasallad var på topp och blev på topp också. Superfredag helt enkelt. Jag och Tina spöade skiten ur dom andra på musik-quizzet, såklart. Skam vore det annars. Även om kategorierna inte direkt var dom bästa... Höhö. En vinst är alltid en vinst.

Lördagen spenderades ute i solen från klockan ett till klockan tio. En helt underbar dag med årets första riktigt riktiga grillning. Den här gången förfrös inte händerna.

Dom visste vad dom gjorde dom där Gärdestad-bröderna.

 

 

Gårdagen spenderades alldeles för många timmar i skolan men som belöning så blev vi klar med B-arbetet idag. Tidigt idag. Helt galet underbart. Nu kan jag återvända till livet igen. Förhoppningsvis gäller detsamma för dom där jag inte sett på evigheter.

Jag hölls vaken av åskan inatt. Jag älskar åska. Så denna helg har inhållt allt det där underbara med sommarn. Och det om nått gör mig gladare än gladast.

Min klocka har fått nya hål så den inte ramlar av min handled.
Och jag har fått fyra myggbett, två på vart ben.
Fast det bästa av allt är att det jobbiga inte är lika jobbigt längre, sakta men säkert återgår det till mitt.

Lycka kan vara att söka på youtube och upptäcka att det finns bra människor som inser att det inte går att sitta på svtplay och spola tillbaka hela tiden.
Speciellt när det fallit ur tanken.




Jag älskar skogsdoft. Jag tycker det är mysigt med skog, men är för rädd.

Saker som är som ett knytnävsslag i magen är mindre roliga. Det kan gå på en sekund, innan hjärnan ens har kopplat så svider det till.
Det är lustigt hur det blir.

'Cause I'm losing my mind and it's driving me up the wall




Jag såg årets första humla i fredags när jag grillade med Tina och Damir. Den påminde mig om en alldeles speciell humla för tusentals dar sen.
Idag såg jag årets första nyckelpiga som kröp på asfalten. Och idag var första gången iår jag hade den där riktiga nu är det slut på vinter-känslan.
Glädje.

I dont know how all people haven't got mental health problems
thinking is one of those stressful things i've ever come across
and not being able to articulate what i want to say drives me crazy
i think i should try and read more books and learn some new words


Jag har varit en idiot sen i augusti. Det är sorgligt men sant. Har gått omkring i en bubbla och stängt ute massa värdefulla insikter och fakta.
En lördag och tentagörande med vissa inslag av tv-analyser.
Jag glömde där i skarven vad jag egentligen ska göra. Vilket gör att jag sitter här med ogjorda viktigheter och halvfärdiga halvsaker.
Att leva autentiskt i en falsk värld.

Men nu vet jag. Jag glömde bara för en stund.


Däremot har jag lekt arkeolog på Atlantis. Inte helt fel, men kanske lite felprioriterat. Men när måndagen är här är jag förhoppningsvis runt åtta - nio poäng närmre en bättre vår, sommar och höst.

Funderade på att ta en stor cigarett.
Vad är allt gnäll om egentligen. Rök som rök.
Och fräscht är ju fräscht.




Jag hoppade mellan stenar idag. När jag gick tillbaka insåg jag hur långt det var mellan dom.
Bilden gör det inte rättvist.
Antagligen var det Emmas "Människor kommer från apor. Hoppa nu!" som fick hoppet att komma.
Två sekunder senare lät det "Människor kommer inte från apor!"

Sist jag hoppade på det sättet hade jag en tolvas-mes på ryggen.
Då slutade hoppet med att jag gjorde en sköldpadda och knäckte ryggen.
Det blåmärke jag kunde visa upp på armen är ett av mina största.
Sommaren som blev min sista i skogen. Höhö.




Plötsligt ploppade detta upp. Det finns folk med lite humor.
Hade jag fattat hur det går att döpa datorer hade jag vart långt före.

---

Jag vet inte varifrån det kom, men vad är värst.
Att vara livrädd eller dödsrädd?
Jag vet mitt svar.


Däremot är jag rädd för sönderopererade människor.
Och fåglar när det blåser.

Men mest av allt är jag rädd för att inte hinna med att lyssna på all musik som finns.
Det om något får mig att få tidsångest.

Inte nu igen, inte heller sen.
Öppna knytnäven räta ut fingarna, sträck ut handen.
Ta tillbaks det där, smickra mera än svärd.
Modulera svärden till ett nyttoverktyg.



Har tillbringat dagen sen klockan fyra till att ligga och drömma i min soffa.
Bokstavligt talat.
Och satan i mig så jäkla skönt.





Hejja alla bra och alla dåliga.
Alla trötta par och ensamma, speciellt alla barn.
Alla lyckliga och alla krakarna.

Det är ungefär som om jag aldrig sett solen förut. Idag har jag gått omkring blind.
Med en liten dos av typiskhet tillsammans med High Drama.


Startade den nervirusade datorn i hopp om att finna ett dokument jag inte har någon ork att gå till läraren och fixa. Tyvärr fanns den inte att finna där heller.
Däremot hittade jag åt en mapp med bilder från i september/oktober. Esra var en liten fis-valp, idag är hon en hund.
Och jag försöker förstå att det är maj nu. Över sex månader har gått i en ögonblinkning.

Tiden går fortare än fort. Utropstecken.

Idag har jag konstaterat för tusende gången i mitt liv att Henrik Berggren är en av Sveriges absolut vackraste människor.

Och jag har velat slå mig själv för att jag inte var där i augusti -08. Så nära men så långt borta.
Kommer ihåg den dagen, en timme därifrån.







if I could change one thing in life
I'd make time for us
if I could change one thing
I'd make time for us
♥