lillpippin

Det är så lätt att fastna. Att helt plötsligt sluta med det viktiga och fastna i det oviktiga. Det är så lätt att bara sluta med väsentligheter och bli bekväm i något som egentligen är oerhört obekvämt.
Det är så lätt att sluta reflektera. Det är så lätt att försöka strunta i det som pockar på uppmärksamhet.

Det är så lätt när det är svårt att sluta göra rätt.



Jag är trött. Det har varit rätt mycket den senaste tiden. Källor och bildjournalistik upp i halsen. Ibland blir jag rädd för att jag är här. Som att jag indirekt stödjer saker som jag är långt ifrån.
Vid denna tiden förra veckan gick jag in i ett komaliknande tillstånd som sträckte sig ända till torsdagen. Kopplade bort världen på bästa möjliga sätt. Eller lyckade sätt.


Fast värmen finns där. Och glädjen. Även om tröttheten har varit lite väl i överkant ett tag.
Det ljusnar.





The hero is the one that stays, and the villian is the one that splits.

Jag funderar på hur det skulle vara att somna på en kyrkogård. Beroende på vilken gravsten det är som sömnen tagits ut på. Jag vet inte riktigt varför jag ägnat tid till denna banala tanke.
Har inte direkt några planer på det direkt.

Genväg genom en kyrkogård. Några gånger.


Jag kanske inte riktigt har insett, trots att det i augusti är två (!) år sedan jag flyttade hit, att jag faktiskt har flyttat hit. Till Piteå.
Vad jag nu ville ha sagt med det.



Vad jag vill säga.
High Drama med det där bandet som för ett år sen var det enda som kunde få mig att somna om nätterna. (Tillsammans med Joshua Radin.)
Utan det inget sova helt enkelt. Den nakna sanningen.
The worst combination of addiction.



Förresten utlyser jag en hittelön till den som hittar mitt vita armband i den vita snön.
Jag ska feta upp mina handleder.
Eller kanske inse att jag inte kan ha armband.
Bajs.
Vila i frid.

Du är som ett gammalt skämt.
Du tappar nåt!
Vaddå?
Farten.
När du kom tillbaks igen.
Med käppar och grus,
i hjul och maskiner.
Yeah.

Du har tänkt tillräckligt. Tänk inte mera nu.

Återvänder nu storstilat tillbaka till livet och verkligheten. Men det måste jag säga, att min tisdag och onsdag har varit mina bästa dar på riktigt, riktigt länge.
Avstängd dator (hela tisdagen iallafall, på igår på kvällskvisten) och liggande mobil. Inget dåligt samvete överhuvudtaget. Har kopplat bort skolan så gott som helt och hållet för ett par timmar. Precis vad som behövdes.

Det största nederlaget var gårdagens begåvningspunkt. Bar en stol och ett ben slog rakt in i väggen, vilket betydde tvärstopp. Och det i sin tur ledde till en krossning av mina framtänder.
Bär aldrig en stol i munhöjd.


Vet knappt vilken dag det är och människor gör mig lite rädd.




Men som sagt. Tillbaka till verkligheten.

Efter en dag som aldrig, aldrig och åter aldrig tog slut återfann jag en kärlek från gamla tider. Flera timmar senare är det ordlöst över hur underbart bra det är.
Inom några timmar är jag nog kär igen. Precis som förr, precis som några år sen.


A long time ago, we used to be friends
But I haven't thought of you lately at all
If ever again, a greeting I send to you,
Short and sweet to the soul is all I intend.




Drömde om E-type för ett par nätter sen. E-type, av alla människor. Inne i LF, av alla ställen.
Teckeninåthittning.


En sak, en dag. Idag. En sak.


Jag är en sån som snubblar över dammsugaren vars den än befinner sig. Speciellt i ett mörkt rum.

Kom hit och laga mat, jag vet att jag är lat.
Vi kan sjunga tyska visor du och jag.



Min fina liknelse har ramlat bort. Det är sorgligt. Måste börja skriva ner saker så dom inte går till spillo.
Alla saker är inte lika minneslätta som Jag såg en räv som fick mig att tänka på en björn.
Jag ryser och förstår inte hur det kunnat gå hela sju månader sen då. En sommardag i Göteborg, timmarna innan Laakso skulle entra scen.

Jag saknar värmen och sommaren. För första gången har jag haft riktigt starka sommarsaknar-känslor. Jag som alltid varit en vintermänniska.
Men nu får jag blåmärken av kylan.



Vackert på alla sätt.

Vill inte tänka framåt, men är livrädd för att fastna här.
Hur kan det vara för sent att säga som det är?


Jag känner mig slut som mänska. Vaknade med migränkänningar som jag no wayade joséade iväg. Har inte tid att må dåligt. Och nu sitter jag här med ett trötthetsanfall.
Jag som halvt sett framemot denna fredagen. Mest för att då skulle veckan vara slut och jag skulle fira att jag överlevde. Så kommer det inte att bli.

Det riktigt skriker säng om hela mitt liv just nu. Vilket inte borde vara så med tanke på mina läggtider (minus onsdagen tack vare hockey-sessionet.) denna veckan.
Det sägs att en människa inte fungerar utan sömn, men jag verkar reagera precis tvärtom.

Betackar min fredag och hoppas på en bättre lördag. Jag ska fira att jag överlevt. Om det så sker om hundra år.






Jag är så fruktansvärt less på hela skiten nu.
Tänk att kunna slita av sig allt som en t-shirt.
Iallafall kräva tillbaka sitt eget förstånd.

Har tillbringat dagen på en veterinärklinik i Öjebyn till en fotouppgift. Kastades direkt in i en operation av en valp. Riktigt häftigt att se det på riktigt. Operationer, undersökningar och rehabilitering.
Som att vara med i Djursjukhuset. (Passa dig Anders, jag vill ha ditt jobb!)

Mindre roligt var det att gädd-jihad spelades om och om igen i mitt huvud under så gott som hela dan. Lyckades som tur var att hålla mig från att brista ut i skönsång, även om det var nära.
Då hade jag nog dragit på mig tomte-stämpeln ganska fort.

Jag tycker om trevligt folk. Som en parantes en sån här dag. Tillexempel busschaufförerna som såg till att jag kom rätt.
"Du får verkligen valuta för dina pengar!"
Kvinnan med den fruktansvärt söta hunden som tyckte att jag skulle packa en väska och bara dra till Australien.
"Sanningen var ju den att hunden hade ränndiarré och bajsade ner hela huset. Hahahahaha." (Har ingenting med Australien, eller hennes egen hund, att göra men roligaste kommentaren idag.)



Dagens bästa är dock en helt annan sak. Helt fritt från allt annat. Temper Traparna tar det därifrån.
Men nu blir det sängen och De apatiska.

Över fyra timmars frysning. En bra avslutning på en sån häringa dag. Alla ska få. Eller nått.
Nästan 800 hockeybilder. Alla fick. Eller nått.

Imorrn blir det veterinärdag som förhoppningsvis kommer att sluta med många bra bilder.

Sen är det helt plötsligt fredag igen. Det känns som att livet springer ifrån mig.
Om lite mer än två månader... Galet.

Överlever jag så.





Ett par gröna converse i storlek 34, det borde ju inte vara alltför svårt att få tag på kan jag tycka.

Tänk att en så liten helt obetydlig händelse kan omvända det jobbiga.
Helt plötsligt kanske inte det där efterskalvet kommer att sätta igång.
Kanske är det som så; inget ont som inte för nått gott med sig.
Eller iallafall inte behöver göra allt så grymt mycket jobbigare.



En skoldag som aldrig tog slut. Jag är trött efter alldeles för lite sömn sen i onsdags. Saknar redan stunder som utmynnar i ett damputbrott mitt i natten.
Vi är inte bara dumma, vi är fula också!


En annan dag kommer orden också. Inte just nu bara.




Nu ska jag lägga mig med Gellert Tamas De apatiska och äcklas över hur det går till här i världen. Hur kan folk sluta se människor som människor och bara se en belastning som ingen vill ha på sitt bord.



Överlever jag denna veckan ska jag fira mitt liv på fredag.

Jag känner mig inte uppladdad för skola och redovisning just nu. Jag känner mig liten och väldigt ledsen bara.
Dels för att allt bara gick åt helvete i fredags och det kommer att bli mer tydligt nu när jag kommer att få tid att fundera över det. (Vilket iåförsig gör det bra att jag måste till skolan.)

Men mest känner jag mig ful (hehe) och ensam. Lämnade av den förrymda skåningen på bussen förut. Det enda jag har kvar nu är en tom madrass som ska lämnas tillbaka och en kvarglömd tandborste och tandkräm.
Finns säkert mer i nått hörn som väntas på att bli hittat.



Nä. Helst skulle jag bara vilja bädda ner mig i sängen och förtränga den kommande veckan, dom kommande tankarna, och bara blöta ner min kudde.



Ingenting plus ingenting blev nånting.

Från åtta till nästan klockan fem satt vi i skolan idag för att slutföra grävarbetet. Känns riktigt skönt att det är över. Kommer säkert bli nån komplettering eller så, men det får vi ta då. Nu ska jag bara tänka att det så gott som är slut. (Och kanske tänka att jag faktiskt läser en kurs brevid denna också...)

Luktsinnet har ännu inte hittat hem, möjligen till en viss del. En påhittad del. Vaknade till att det luktade som det smakar i munnen efter en operation. Intressant och nostalgiskt, smaken... eller lukten, som var smaken.. Ja. Nu går jag ju omkring utan någon direkt smak också.

Hade planer på att skura golvet, jag älskar doften av grönsåpa. Men jag sparar det tills imorrn, kanske att jag får njuta av doften då. Nu är jag mest rädd att det bara ska va... spyigt.
Fortsätter det såhär får jag betala någon som får vara min framtida näsa.


Emma sa en klok sak idag. Hon må ha Sveriges sämsta humor när det kommer till ordvitsar, men dum är hon inte. (Hehe.) Nu känner jag mig lite lugnare.


Jag grät nästan idag när jag gick till skolan och Morgonpasset ringde upp Martina. Dom där tre tillsammans är det bästa sättet att starta dagen på. Tycker att hon ska komma tillbaka nu... Den där Moa, näeej. Jag kan inte med hon. Usch.
Snälla Martina kom tillbaka!




Men mest av allt önskar jag just nu att snön ska sluta ställa till problem. Jag kan avstå mitt luktsinne ett par dar till, bara bussarna fortsätter att rulla.
Det kanske inte förstör mitt liv, men det är nog inte alltför långt därifrån. Den senaste månadens längtan vägrar jag låta vara i onödan och den mest efterlängtade helgen sen WOW förbjuder jag gå åt helvete.
Hör du det bussjäkel. Avgår du inte imorrn då kommer jag personligen skicka ett bajsbrev.




Är det skeenden eller är det bara mitt huvud?
Ack och ve. Det kommer jag nog aldrig få veta.

Jag funderar på att bli mytoman. Vars ska orden ta vägen när sanningen låter som en lögn. Eller så är det bara jag som inte får orden att räcka till.
Ge mig lördagen tillbaka.

Har tappat mitt luktsinne, vilket i sig leder till att ingenting smakar nånting, och jag känner mig som ett stort blåmärke.
Tillsammans med insikten om vad som finns kvar att göra och att grävet ska in imorrn är det underbart. (Under, under, under.)



Näej, jag ska sluta tycka synd om mig själv (Det blåser igen.) och ta tag i lägenheten. För idag är det måndag, vilket betyder att det är tisdag imorrn. Och alla vet vi vilken dag som kommer efter tisdag.
Upp med händerna.


Jag sa ögat.

Jag känner mig som en slagen hjälte.
Somnade igår. Med ett stort S. Fast extremt skönt var det med. Post-OS-syndrom.
Tyvärr hann jag inte med att ställa alarmet, så jag missade Vasaloppsstarten med två minuter... Inte helt okej. Sorgligt är det.
Mår lite halvkasst, fast bättre nu, och borde egentligen sova ett par timmar till. Men Hård och Blomqvist är bäst och deras röster gör mig lugn. Och jag saknar OS.


Vaknade till barnprogram på radion. Egentligen var det väl där felet med det missade Vasaloppet skapades. Det var när ekot började och vart en stund och jag såg min mobil ligga på golvet under skrivbordet som jag kom på att det är söndag idag. Första söndagen i mars.
"Skit på dig din fåntratt!"
Ack, jag borde lyssna ner på barnprogram.


Min telefon blev nerringd på golvet. Stackarn. Jag vaknade inte. Trots att den inte var på ljudlöst. Kanske att jag saknar ett stort antal sömntimmar.
Fast mest tycker jag att det är ett sundhetstecken att inte ha superkoll på telefonen. Men lite illa kanske när folk tror att nån gått och dött.
Jag lever.

Is this all of me
Is there nothing more of me than this

Jag har en vän finare än allt annat. Som ibland, som igår, sätter ord på det som får mig att vilja kasta tallrikarna i väggen. Vi är lika fast ändå så olika.
Som har ord för mina fula sidor jag vill skära isär och kasta bort. Hon är fin och bäst. Värd det bästa. Och saknad mer än mycket annat.
"Ja, vi brukar ju konstatera det. Att världen vore finare om alla var som oss. Eller ja, du är rätt duktig på att säga att om alla var som du."
"Men du, nu är det ju inte jag som har reumatism."
"Nä, men du har ryggproblem så... ja."
"...... Men nu är det inte mig vi talar om!"

Jag har inte tappat mig. Ett och ett halv år är minst två år för mycket.



Igår var första gången på ovetande länge som jag var hemma och somnade i tid.



Men mest har jag en fråga att ställa. Vem är du egentligen?
Det tråkigaste med hela skiten är att jag aldrig kommer att få veta. Vilket får allt att kännas så ovärt och onödigt. Men ändå inte. För jag (försöker iallafall) leva efter Nietzsches : Det som inte dödar mig härdar mig.
Lite lärde jag mig av åren nere långt nere i Söder.
En dag.
Att nere i söder och så, kan jag fungera igen.


Nu är jag mest glad åt att det snart är onsdag. Det spelar ingen roll att jag är extremt orolig över hur jag ska göra med min toa-gång. Hur mycket bajs jag än kan snacka, är det en sak att ha nån i närheten.
Men helt klart superduperotroligt värt det!

---

Jag insåg att vissa självklara saker inte är det. Bra eller inte. Mest anus.
Men ändå.
Två gånger modig, en tredje kan det finnas plats för en vacker dag.

---

I tisdags trotsade jag blåsten och snön pågrundav ett avi. Men att bara kolla klockslag och inte datum är en dum idé. Iochförsig så skulle datumkollandet inte gjort ett skit för mig som har noll koll.

Idag återvände jag för att få mitt efterlängtade paket. För 16:00 skulle det inkommit. Men inte då.

Jäkla snö! Nu är jag lite småless på dig. Men min kärlek återkommer snart. (Speciellt dagar som denna då solen lyser och allt bara är så vackert. Men det var timmarna innan klockan fyra.)



Var på bio idag efter många om och men. Det var meningen att jag skulle gå med Emma och en massa annat ikväll, men stackarn gick och blev sjuk så det fick ställas in. Istället var det meningen att vi skulle gå på onsdag.
Kom dock på imorse att jag antagligen inte kan på onsdag (jippie hurra vad bra, faktiskt) så det sket sig för min del. Skulle bege mig ner på stan för att få ett hål till i klockan gjort och köpa en pumaväska (som bara fanns i en ful färg. Orange är inte min vän.) precis innan Tina berättar att hon ska på bio ikväll. Och att jag ska med. Tydligen. För det hade folket sagt. Till alla utom mig.
Det kallas änkaars? Jag vet inte. Jag blir lika glad för det. Bio är för det mesta kul. (Även om mina två senaste inte vart mycket att hurra för. Avatar. Usch! Farsan.... jag hade förväntat mig mera.)

Alice i underlandet. Helt okej. Hade inga förväntingar. Vill ha en katt. Eller en galen kanin SPOOON!


Nu blir det några lyssningar till på min nya införhittade låt som kom till mig som ett brev på posten. Som inte hindras av snö. Sen sudoku.
Imorrn blir vi förhoppningsvis klara med grävet. Hur som haver är det slut på tisdag. Kärlek på det!

Jag skulle hålla mig borta från bokrean iår. Ta ett år ledigt. Nu har jag ett paket med tretton böcker att vänta.

Jag trodde jag var dödsrädd. Nu gör jag saker jag aldrig trodde, fast ändå trodde, jag skulle göra.

Jag tycker det är lycka att vakna och ligga kvar i sängen och lyssna på Morgonpasset i en timme innan det är dags att kliva upp.

Jag som, sen den dan jag flyttade till Vänersborg, alltid starkt ogillat blåsten känner ändå inte det gamla starka ogillandet mot denna blåst. (Hellre blåst med snö än blåst med is-regn.)

Jag måste säga att Jonas Gardells gudsprogram är det bästa gudsprogram jag sett.


Jag tänker att nästa vecka blir en bra vecka.



Hästpojken på live session ikväll, inte samma känsla som när dom var här. Från där jag ropar får mig ändå att rysa.
Krunegårdarn på Morgonpasset. Jag saknar Martina! Nu när du tryckt ut ungen kan du väl komma tillbaka, snälla.



Goda apelsiner är det absolut godaste som finns. Dom där riktigt, riktigt goda. Helt oslagbart. En gång i tiden åt jag flera kilo i veckan. Varvat med några kilo nektariner.
Det var goda tider det. Som tog slut med säsongen. Har aldrig prickat rätt sen dess.

Jag älskar min musik.


Och imorrn ska jag vakna till mitt absoluta syre. Tänk att den där rösten alltid kommer i rätta stunder. Helt galet! Mannen, myten, legenden. Rösten helt enkelt.

Förhoppningsvis utan att riva ner radion i golvet.

Jag får nog erkänna det att jag är lite hemligt kär i Simon the män Svensson. Hans jämförelse med rökare och fisar var utan tvekan dagens bästa. Tankesmedjan får gärna bestämma åt mig.

Gick bort mig två gånger idag. Det är tydligen möjligt. Även i Piteyo. Hade ingen större lust att bada mig fram genom snön, annars hade jag hittat hem mycket snabbare än det nu blev.
Annars har det i det stora vart en riktig skitmåndag. Vi går inte ihop, har ett väldigt komplicerat förhållande. Folk klagar på söndagar, orättvist kan jag tycka då det faktiskt i många fall är en bra dag.

Invigde dagen, när jag väl halvt återkommit till det levande slaget efter en natt full med drömmar som ställde till det med panikvakningar som alltid är lika kul, med att titta in Salems nya musikvideo.
Det var lite chockartat. Men gussääää sicken en. När jag vågar ska jag titta på den igen. Jag hoppas att han och min syster gifter sig, för då ska jag ta reda på sanningen om det där personlighetsdraget finns där.



Sveriges OS avslutades väldigt, väldigt bra. Brons i femmilen. Jisses. Det är tur att jag har ett starkt hjärta, annars hade dessa två veckor tagit kål på mig.
Och hockeyfinalen gick inte av för hackor. Jag, som inte egentligen brydde mig om vilket lag som skulle vinna, satt med ont i magen. Höll tummarna för att USA skulle få till en förlängning. Grymt när det kom.
Tomt kommer det att vara nu. Men, bara fyra år till nästa gång...


Positiva saker med att det är slut (usch) är ju att karlavagnen är tillbaka. Ska krypa ner i min nybäddade säng och hjärngympa med lite älskat sudoku.
Du kan ju inte annat än att älska det. Imorrn återgår jag till civilisationen.