lillpippin

Lyssnar på skivan. Den där skivan. 1997. Jag saknar dig!

Men mest av allt är jag också fångad av ett fotografi som inte lämnar mig ifred om jag blundar. Ibland.



Men det spelar ingen roll. Eller. Ja, i ett annat liv. Nu skrattar jag mest i det där tonfallet som säger att det är pinsamt men att personen i fråga inte låtsas om det.
Men du. Fint. Finare än det borde vara tillåtet. Varav jag blir bortkollrad.

Jag kanske är paranoid. Eller så är jag bara realistisk?
Tycker det är jobbigt att höra saker som betyder väldigt mycket, fast dom inte borde göra det, och du inte vet hur du ska hantera det. Jag blir galen.
Försöker tänka att du inte hittar på och storljuger för en vän, men. Som sagt. Det är svårt ibland. Extremt jobbigt. Blä på den och ännu mer blä på det andra.


Det var en rolig kväll igår. En klapp på axeln till mig som vet nu att inte göra dumma saker. Och många skratt till mina fula men ack så vackra vänner.




Kom hem och fick uppleva ett OS-guld. Det är helt, helt superjättegalet. Av nio medaljer är fem guld. Fem. Inse storheten i det. Jag trodde aldrig, aldrig att jag skulle få uppleva ett OS i närheten av Turin.
Och här sitter vi fyra år efter. Med fem guld.
Varav stafett-guldet är så stort så att det inte finns.


Imorrn är det slut. Och jag vill inte tänka på det.





Jag har gjort slut på mitt mjölkpaket med bäst före-datum 4:e mars.
Jag hinner inte med.



Psst. Jag önskar ändå att det är lördag för alla.

Idag blev jag skrämd av den svenska sjukvården. Att äta piller för psykisk sjukdom för öronproblem. Det låter inte bra. Det är inte bra.
Usch. Men, det... Ja. Jag är lite småchockad. Det kan ju vara svårt att förstå. Men. Ärligt talat.
Att jag kan mer än den som förväntas kunna. Och det faktum att jag bara vill få nått konstaterat, men får noll respons eller annat tillbaka. Näej. Skit i huvudet på den.



Vaknade tidigt imorse, helt lyckligt. Drömde vackert. Tänk i en perfekt värld. Det brukar jag tänka ibland. Att jag ska säga också. "I en perfekt värld."
Men det finns inget som heter en perfekt värld. Ändå kan jag inte låta bli att njuta av dom där drömmarna.


Ingen medalj i damhockeyn. Det var en jämn match. Men. Jag är besviken på att det stått så still. Jag trodde att svensk damhockey fick sitt genombrott med straffvinsten mot USA förra OS:et. Men. Icket.
Tråkigt.
Jag vet inte hur det är med tacklingar. Men jag har för mig nånstans att jag hört/läst att det är för att åldrarna är så spridda.... Men. Nått måste till. Det går inte. Ärligt. Inte dör dom av en tackling. Herregud. Nått måste till. Annars står den där sporten still. Hur kul är det med att det finns fyra lag som halvpresterar. Inte alls.
Usch. (Samma sak med (ute)bandy. Bläääääääääää.)


Medalj i damcurlingen. Missar matchen... Hoppas på ett sammandrag eller nått när jag kommer hem. Såklart. Allt fokus ligger på OS. Och det gör inget. För jag älskar det.
Herrarna däremot förlorade mot Kanada igår. Tråkigt. Men, dom har gjort det grymt bra. Dom satsade på en sjätte- femteplats och är sämst fyra nu. Jiisses. Det är grymt det med.




Jag går emot förståndet och tänker, på ett starkare plan, : "I en perfekt värld."
Farligt. Men jag kan inte låta bli.
Vackerhet så att det äter in sig i själen fast den är stängd.

Det här med att chansa. Och så snubblade jag över en låt.
Ett liv utan musik är inget liv.


Drömde en mardröm att Sverige låg under med sju mål mot Slovakien. Tvärvaknade av att dom nämnde Påhlsson som satt i utvisningsbåset.
Det slutade ju dock inte så illa. Sen att dom förlorar mot ett lag som höll på att åka på spö av Norge, det är ju som det är. Däremot kan jag inte påstå att jag är särskilt besviken tyvärr. Ingen medaljchans från första början.
Förvånas över att så många verkligen har trott på att detta laget skulle ta guldet. "Det är ett starkt lag. På pappret!" Jag önskar att folk kunde lära sig att namn gör inte ett lag. Vad spelar det för roll att ha världsstjärnor när dom inte är ett lag tillsammans? Herregud.
Turin och vm:et efteråt är det bästa nånsin. Det laget. Stora stjärnor och ett oslagbart lag. Nu var det bara kantstött. När exakt under denna turnering presterade dom så bra att medalj fanns på kartan?

Curlingdamerna däremot. Jag hoppas att dom inte känner nån press utan bara går ut och har kul. Ett kul som slutar med den ädlaste medaljen.
Vad det än slutar med så har dom gjort det förjäkla bra.
En parantes på herrarna med.



Och det här med att veta. Och så snubblar jag över en låt.
Ett liv utan musik är inget liv för mig.



Imorrn är det fredag. Igen. Det går skrämmande fort. Men just fredagar är bra dar.
Imorrn blir det en tidig dag igen. När ska jag hinna sova. (På söndag är det slut och jag är redan nervös inför abstinensen...)


Men mest av allt är jag bara glad. Kom på igår att jag faktiskt hållt på mitt nyårslöfte (det första sen nian) och det har gett utdelning.
"Sandra, du är en hjälte ibland."
Nä, jag är så fruktansvärt bra ibland. Det är vad jag är.

Det blev guld i stafetten. Det är så sjukt stort. Underbart jäkla stort. Den finaste och mest perfekt 50:e OS-guld någonsin.

Allt var underbart bra. Alla var underbart bra.


Guld, guld och åter guld!



Nu ska jag sova, förhoppningsvis utan att vakna och yra om svarta stora mördar-dammtussar som anfaller MoDo-flaggan.

Hockey imorrn.


Ett stort helt otroligt underbart stafett-guld idag. Lycka.

Jag skulle ringa jordbruksverket idag, till grävet, och hamnade hos systembolaget. Dagens felringning.


OS kommer bli min död. Snittar runt tre timmar i sömn per natt. Har blivit dumförklarad ett otal gånger. Det jag tycker är värst med detta är ju när det tar slut... Det blir ju så tomt. Illa.
Har dock saknat det där lilla extra i denna OS-studio. Popsen äger byxorna av den Jidhe blev, kanske tillochmed den Jidhe var då i den vinterstudion.
Men jag har saknat samspelet mellan Jan Rippe och Jidhe. Det där lilla extra det året. Men igår upptäckte jag Uppvärmningen, bättre sent än aldrig. Och där var det!
Den som kom på detta bör få en belöning. För det är grymt bra. Dagens var bäst.
Bra, bättre, bäst.


Äh. Hade en massa egentligen. Men just nu orkar jag inte.




En sak som är säker är att jag inte är nån sopa iallafall!

Under en bråkdel av en sekund såg jag det där lilla som fick mig att vända mig om. Alltid, alltid när det som minst väntas.


Fredagen inleddes med konstigheter. Jag blev förbannad, det är skönt att vara det ibland. Uppfriskande. Anna Haag tog silver. Sjukt. Så jäkla roligt! Sicket slut på loppet.
Avslutade med en riktigt rolig dampkväll på Challenge. Mera sånt i livet.

Igår såg jag på melodifestivalen för första gången och jag förstår varför jag inte ser det längre. Vilket totalt värdelöst program. Ingenting var bra. Jo, att det tog slut. Även om det var en kamp tills det väl gjorde det.
Afrika-låten var bäst. Men den gick inte vidare. Typiskt.
Men kvällen avslutades ju helt magiskt. Vilket lopp av svenskarna! Herregud. Guld och brons. Mållöst.
Vackre Pers reaktion sa väl allt.



Jag är småtrött. Glad över att kunna isolera mig med OS. Ordtappande och osammanhängande.


Imorrn blir det hockey klockan sex. Hoppas på att Forsberg och Påhlsson inte är sjuka. Sen måndag och en hel vecka har gått. Igen.



Tack.

När det kommer till att det inte spelar någon roll längre. Det finns få saker som är så vackra. Men så är det. Det spelar ingen roll. Och jag är lite ställd inför det. Att det plötsligt bara blev så.
Jag var egentligen ganska förberedd. Och för det, och mycket annat, är jag lycklig. Glad. Glad för att, trots att det kan vara mörkt, livet, världen, jorden är fin.
Jag kan skrämmas av allt mörker. Allt krig, all död. All misär. Men just nu. Och i kommande tider, iallafall ett tag, så ska jag njuta av det.

För det är jag värd.



Det är lugnt. Allt är bara lugnt. Och jag är fullkomligt överlycklig över det.

Fredag. Så.


Okej.


Sverige. 2 - 0, precis exakt just nu. Inget sagt. Jag vet.




Jag har en hemlighet.

Började dagen (om jag tar bort två telefonsamtal alldeles för tidigt för någon som skulle sova ut) med en smärre hjärtattack. Tack och lov i hela himlen att jag är otroligt seg ibland. Annars hade jag nog ägnat dom två senaste veckorna till att rycka av mig allt hår.
Vilket iåförsig kanske hade vart en bra idé då jag inte har råd, eller ork, att klippa mig och jag blir mer och mer lik ett troll i håret.

Istället stannade mitt hjärta bara för en liten, liten stund imorse. Det här med att vakna upp kan vara smärtsamt ibland.


Däremot har jag vart vuxen och löser problem snabbare än snabbt! Jag gillar det. Nu finns det inget som stoppar mig. Jag kan inte annat än att älska att jag den senaste tiden har känt hur rätt det helt plötsligt känns.


Har haft lite av en... udda vecka. Måndagen var ju katastrofens dag nummer ett. Nu såhär i efterhand så kan jag inte annat än att skaka på huvudet. Men det är intressant hur det blir.
Jag som inte tappar huvudet. Och där tappade jag det cirka sju gånger på en dag. Och höll på att stryka med på kuppen. Galet. Men, lärorikt?
Jag vet inte. Lovade mig en gång i tiden att aldrig, aldrig vara dum i huvudet.


Det kan tyckas sorgligt att kunna spendera runt fem timmar i skolan utan att göra nånting. Men, det kan behövas det med. Jag kan ibland inte låta bli att tänka på om.



Sverige möter Vitryssland ikväll. Tänk att det iår är åtta år sen jag satt hemma hos Farmor. Det är helt galet. Kommer nog aldrig glömma den dagen. På ett sätt är jag glad att jag satt i fåtöljen där då.
Jag saknar ibland, fast mest ofta. Jag har fortfarande svårt att tänka att det liksom inte är mera.



Fredag idag. Och jag är med. Såklart. Fredagar och jag, vi klickar bra. Synd att vi alltid skiljs åt så fort. Med kaos. Med konstigheter. Med oväntade händelser. Med allt. Ha.


Men mest av allt. Fy i satan va livet är skönt.

Förklaringen?
Anja Pärson är bäst. Superstålkvinnan nummer ett.

Otroligt underbart att hon fick medalj.

Den enda säkra medaljören innan OS. Galet hur bra det går att vara. Krascha sönder och, ja jisses.




Faktiskt.

Jag har trott stenhårt på Anja inför OS. Det spelar ingen roll vad hon gjort denna säsong, Anja är den grymmaste tävlingsmänniskan. Tänk bara Åre.
Och så händer detta. Tack och lov för att hon inte slog sönder sig.

Vilket kasst OS på många sätt. Vad håller dom på med egentligen? Känns ju som att det är folk som tillfrågats huxflux som sköter detta. Dom som beslöt sig för att ge OS till Kanada kan ju inte vara särskilt nöjda idag. Sopor!

Och sprinten. Herrfinalen, vilken dynga. Usch. Klart att alla inte ska dras över samma kant, men just ryssar. Behövs inte sägas mer. Damerna var kamp. Tråkigt för Olsson i vilket fall.
Fjärdeplatser. Blä.

Tack och lov för curlingen. Heja herrarna nu.



Konstig dag. Men jag är så grym ibland, så bra att jag förvånar mig själv. Rid med den vågen nu. Var in till stan och lyckades dumförklara mig inför människan på systemet.
"Jag kan dra tillbaka det nu direkt om du vill. Du kan ju inte leva på hullet direkt."

Kom hem och kände mig allmänt tom. Men det ska väl komma såna dagar med.

Har gråtit i två dar nu. Har jag sagt att jag älskar OS? Två jäääkla guld. Helt galet. Charlotte Kalla. Ojoj. Men att Björn Ferry drar till med ett guld. Jisses. Sicken karl.
Underjääääääääääääääääääääävlabart!

Två guld. Herregud.



Jag vill ha en Sverigemössa. Dom ser sjukt sköna ut.





Vaknade imorse av att grannen spelade Jump på sin keyboard. Jättevackert. Verkligen. Ytterst bra val av låt också. Duschade och ramlade iväg till skolan med sikte på en redovisning. Fick sluta oväntat tidigt och var hemma vid tolv, efter att ha ätit årets första matlåda. Elvis är stolt över mig som låtit han ligga i fickan hela dagen.
Öppnade adlibrispaketet och hade planer på att börja plugga. Däckade av två minuter senare. Vaknade vid fem. Jag börjar undra så smått vars min hjärna har tagit vägen, saknaden börjar sätta igång riktigt nu. Abstinensbesvär.


Och nu guld. Ber om ursäkt till min granne för allt liv jag förde. (Fast ändå inte när skitskallen satt och öva skalor och annan skit under damloppet. På högsta volym.)



Två.

Det finns dagar ibland där det är svårt att tro att det kan bli värre än det är. För att sen visa sig att det kan bli cirka trettiofem gånger värre.

Igår trodde jag att det var en sån dag. Igår var en sån dag på ett sätt. Fast nu, eller inatt när all stress helt plötsligt bara rann av kände jag inget annat än en stor lätthet. Jo, glädje också.

Jag sa att februari skulle bli en bra månad, det finns faktiskt inget som talar emot det. Sen i fredags/lördags har temperaturen legat runt nollan och solen har varit framme. Underbart.

Charlotte Kalla tog OS-guld igår. Obeskrivligt underbart.




Men mest av allt har jag bara lust att skutta. Och jag älskar det.

Koncentrationsförmågan har övergett mig. Jag tror jag glömde min hjärna på kåren i fredags. Eller, en fredag kanske är mer rätt att säga.
Kommer den tillbaka så lovar jag att pumpa den full med studentlitteratur.


En lördag med förvirring, skidskytte, hockey, skridskor (jag undrar vars ifrån jag fått d:et och vars jag gjort av l:et. Inte Röjder. Röjler.), musik (gamla låtar som gjorde återtåg), ballongspräckning, galen magkänsla och tusen saker till. Alltid, alltid lika glad så fort Krunegårdiskan uppfattas av mina öron.
Kom hem och tittade på Ohnos nya silver. Inte lika dramatisk som Bradbury-finalen, ett av dom starkaste minnena, men ändå.

Samtidigt som jag älskar att Os äntligen är här kan jag inte låta bli att bli lite halvt deprimerad av det faktum att det går på kvällen/natten. Bajs. Fast, då detta Os aldrig kommer att bli som förra (Tack och lov att jag fick uppleva det och så gott som alla svenska medaljer) är det väl inte så illa.... Vill jag intala mig.

Frågan nu är hurvida jag ska göra med puckelpist-finalen. Vill se, såklart. Borde analysera, men utan hjärna är det inte så lätt. Borde sova, men vill inte.

Det var en tant som ringde in till Karlavagnen när dom pratade om Os. Hon var nybliven pensionär och hade gjort iordning sin bäddsoffa, fixat mat och annat praktiskt, för att slippa missa nånting.
Jag kan känna att jag, just precis nu i två veckor, hade gett en liten del för att också kunna göra det.




Nu ska jag sluta drömma.

Men den stora stora rädslan
Är inte här ikväll



Ibland tycker jag synd om människor. Det är allt. För stunden. Det innefattar ofantligt mycket samtidigt som ingenting.


Gårdagens skämt var med Poopern, när jag beklagade mig om mitt mardröms-just-nu-leverne.
"Du har inte tänkt tanken på att du kanske börjar bli vuxen?"
No way José.



Det är gott med hallon i vatten. Tills du upptäcker att hallonen ser ut som hjärnor. Jag som inte är äckelmagad. Däremot lite känslig för tillfället kanske.
Men det ska jag nog råda bot på. Ett berg har en topp som när den väl är nådd så finns det bara en väg och det är neråt. Jag har kommit till den punkten nu.
Däremot vet jag inte om jag kommer att klättra ner igen, eller om jag slår mig ner med min flagga för ett tag och dricker en kopp te eller två.



Tänk att träna inför nånting och i genrepet dö. Livet är förjävligt ibland. Jag hoppas att människan inte hann reagera överhuvudtaget. Usch.

---

Att känna alla
eller ingenting alls
sväljer du kravmärkt
eller tuggar du grishals
Mina problem
har skaffat sig egna drömmar
Mitt synsätt har spruckit upp
och fått nya lösa sömmar

Jag säger såhär.


Jag lever lite i min absolut värsta mardröm för tillfället.


Ändå är det som berör mig så mycket musik. Vilket säger mycket för mitt uttalande tidigare idag. Som jag menade med 100%.


Men det var liksom aldrig upp till mig.

Min låt. Då.
I augusti.
Min låt, av alla låtar.

Jag kan inte riktigt bestämma mig om det är mina otroligt fina vänner det är fel på, eller om det helt enkelt är så att det är jag som är problemet. (Det säger sig själv att det är dom som felar.)
Urbanbajsskalle skulle vara rolig, väldigt misslyckat enligt mig. Berättar för Lisa som kör på samma spår, om inte värre. Drömmar, glasögon och imma. Lite så kan det sammanfattas.

Jag säger mer såhär att jag är så glad över alla höga tankar! Höhö. Skit ner er bajsungar.




Grävarbete med Emma idag. Tycker vi är värd en stor applåd för att vi är duktiga, men kanske mest för att det var oväntat kul. Mindre kul var att konferenstelefonen la av mitt i samtalet jag hade med en politiker, som tur var hade han fått min nummer precis innan så han hann ringa upp innan vi egentligen fattat att telefonen lagt av.
Dagens teknik.
Även mindre kul att prata helt olika språk. Dagens första samtal som ringdes igen, slutade mindre bra. Jag är glad att det är Emma som fick det. (Efter min sammandrabbning med skatteverket förra gången.) Svenska mot byråkratiska kan bli komplicerat.
Vi bytte människa och den andra var super.

Innan detta är över så tror jag att vi kommer vara proffs inom jordbruksspråket.





Var påväg att stupa i en trapp idag. Vilket inte hade vart bra på nått sätt.
Fick höra en fin sak som jag önskat jag kunnat tro på.
Fint är fint.

Det finns massa roligt på min externa hårddisk, hittar lite saker då och då. Har ägnat dom senaste tjugo minutrarna till mobilfilmer från cirkus fyra år sen (och framåt). Allt möjligt. Rossön, nyår, vänersborg, hockey och helt plötsligt Vapnet.

Var ute i Trollhättan och utan att jag visste det hamnade vi i en Vapnet-spelning. Har för mig att jag inte hade någon som helst lust att gå ut den kvällen och så händer det där. Galet.

Martin Hanbergs röst tillhör en av mina absoluta favoriter. Första gången jag hörde "Kalla mig" var på en bussresa ner till Vänersborg har jag för mig.
Ja jäklar i mig vad tiden går fort.

Några av deras låtar tillhör mina topplåtar. Vapnet min gamla vän. Glad att lyssnas igen.





Jag sparar min tid så att jag kan spara på dig.
Saker du säger och gör, dina skivor, böcker, kläder du burit,
antecknas av mig.
Allt arkiveras hos mig på hårda, små prydliga kort.
Har stulit ett kartotek från biblioteket.

Hallon som smakar lax är precis lika äckligt som det låter. Och lite glass på det blir det ännu godare. Bara för att jag råkade hitta den där jäkla glassen i frysen för ett tag sen. Bara för att jag fick för mig att just ikväll skulle det sitta bra. Bara för att jag inte får lägga mig förrns tvätten är hämtad.
Typiskt.


Började dagen lite för tidigt. Drog iväg till sjukhuset för att få till dom förbannade blodbilderna. Tur att folket som jobbar där är hur skönt som helst.
Lyckades ändå inte bli försen till lektionen som började nio. Begåvningens under.

Årets intressantaste föreläsning. Väckte mycket tankar... Uppdrag granskning från insidan litegrann.





Såg ingenting, gjorde ett uttalande som inte var till det, frågade mig själv om jag skulle skämmas. Men icket sa Nicket. Inte när det kommer till nått som min halvavskurna fingertopp tillochmed påpekar.

Jag gör min avbön inom kort tror jag. Innan jag går under. (Höhö.)

Jag säger att det är okej. Och jag säger det är vad jag väntade mig.

Hur lycklig en människa kan bli av att hitta åt en mapp med musiken som troddes vara förlorad? Jag höll på att spricka. Tillochmed dom där youtube-låtarna finns där. Dom där som kom att spela så stor roll för över ett år sen.
Dom där låtarna som mobilen spelade när jag satt på bussen hem en gång. Aaah. Jag.. hade glömt vissa faktiskt.

Som Lindh-låten som alltid kommer att representera radioredaktionen.
Som Knaan-låten som nån önskade på Musikhjälpen och jag fastande för. Som jag nu lyssnar på och kommer ihåg.


Jag råkade radera all musik från gamla mobilen på nått klantigt sätt. Då trodde jag att allt försvann, men ibland så finns det turheter.




Annars så är det intressant, med en liten gnutta räddhet, att det är fint. Jag tar det hela med ro nu. Finheter och  dumheter. Och jag gillar det.

En annan bra sak är att det bara är omkring 30 - 40 dagar kvar.






Jag förstod att nåt ändrats. Ingen mer dramatik. Det var vuxet behärskat långsamt sansat och tråkigt och trist.

Hästpojken(a) sjöng sig in från första tonen till sista. Galet bra var det. Vilken röst, falsett när den är som allra, allra bäst. Det där underbart falska som jag fullkomligt älskar.
Tycker inte att albumen gör hans röst rättvis. Men med tanken på hur det lät igår så ryser jag på låtarna med stort L.


Önskar att jag var snabbare på att skriva ibland.



Drömde om SMASK inatt. Extremt konstig dröm. Med dinosaurie- och musdräkt. Toaletter. Stolar. Folk. Ack. Folket.



Idag har jag bytt plåster tusen gånger. Några gånger för att jag blodat ner det och andra för att det är svårt att rensa avlopp, diska och annat blött utan att blöta ner det.
Allt pågrund av ett misslyckat försök att skära av mig fingertoppen. Synd att kniven inte är lika vass som den var från början. Då hade jag nog lyckats.



Känner att våren kommer. Solen sken, jag har saknat den. Fick ett videosamtal från Rossön. Finns det nått vackrare ställe? Ser framemot påsken.
Skoter och grillning på sjön. Jag blir glad i hela kroppen bara på tanken.



Men mest av allt är jag fruktansvärt tacksam för Markus Krunegårds musik. Just igår var jag extra glad. När personligheter spökar i en utan kopplings-värde.
Ha, mystiska scener.

Jag blev för en minidel av en sekund lycklig för att jag trodde att jag fått golvvärme! Vilket visade sig vara mitt datorbatteri.

Vilket får mig att undra:

Av fyra möten med traktorer igår blev jag nästan påbackad av två och överkörd av en tredje. Den fjärde, som var den tredje i mötesordning, döljde bilar.
Funderade för mig själv hur ont det skulle gjort att bli överkörd av dom där gigantiska däcken. Mycket teckningstänkande.

Och jag förstår verkligen nu att det är så otroligt lätt att bli överkörd. Har inte förstått hur folk lyckats bli överkörd av tåget, men det är skrämmande lätt. Ett par bra hörlurar som stänger ute allt annat ljud och tankarna på ett annat håll, det är en livsfarlig kombination.



Gårdagen slutade katastrofalt! Var så inte med och hemlängtande att jag sket i mina hörlurar som tappades precis innan jag hoppade ur taxin. Typiskt. Mina gamla trotjänare, dom hade faktiskt förtjänat ett mycket tjusigare slut. Men det är som det är.
Vaknade klockan nio och älskade att jag är jag.


Ikväll är det Hästpojken som hägrar. Missar underbare Salems ounderbara melodifestivalande. Det enda jag vill se i den där cirkusen. Blir till att playa det sedan, när orken finns.
Fast det är klart, lite nyfiken är jag på Dolph Lundgren om sanningen ska fram. Roligt att höra han tala svenska, har nog aldrig gjort det.
Jag som tyckte att han var apigt snygg i en film jag såg hos Momma för många somrar sen. Utan att jag visste att det var han. En riktigt superkass film.


Nä, bäst att ta tag i hägringen så det blir nått utav det hela.

Jag är kär. Inte bara i Ture, min nya hundkärlek, utan i musiken. När den golvar mig sådär helt jätteplötsligt. Men jag älskar det! Det sista jag skulle vara utan.
För att hoppa tillbaka till Ture hittade jag idag hunden som speglade mig så otroligt äckligt väl. Om jag nångång i mitt liv tar beslutet att skaffa hund är Ture mitt val. När vi väl... Nä, när han väl slutat anfalla Uno (en hund cirka trettiofem gånger större än han själv, men ändå inte. För Ture var inte liten. Den lilla stunden vi tillbringade tillsammans. Den. Den, är.) som sagt, när han väl slutat anfalla Uno, var det.. galet. Två hjärnor en själ. Framtida Ture, vackra själ.

Dvalade, vakande av en galen telefon som igonerades och kastades iväg (ska hitta den sen), dvalade och vakande till Håkan Hellströms bästa låtaer


Igår gjorde jag nästan något dumt som betytt noll pengar på riktigt länge. Antagligen ledde detta till kvällens grej. Men, jag skyller på chocken! Hur som haver. Dagens fråga:

Ska inom 90 minuter traska mig iväg till Bäckis. Glatt hoppande antagligen. Skrikandes abstinens. Snöhögar och annat. Det kan hända att Räkan försöker fälla mina ben. Helst skulle jag vilja knäcka räkans skal och kasta det. Men dels är jag osäker på om räkor har skal ala kräftor och dels vet jag inte om räkan finns. Inte just ikväll iallafall. Eller någon av kommande kvällar. I dom framtida kvällars. Val.


Vad jag däremot vet med 100%-ig kunskap är att jag hittade bakgrundernas bakgrund, som numer slog ut en av Sveriges vackraste. Och jag vet också att långt hår. Det är för det mesta alltid helt superduperfel!
Men, roliga är bilderna för det.

Är jag förberedd eller förberedd. Redo.
Även om det nu är.

 

Groohnk.

Psst. Ovärt. Det är vad du är! Puss på skinkan. Adjö. Du fick, inte mer. Hejdå!

Idag känner jag för att hedra mitt mod. Ge och ta nån dag så kan vi låtsas att vi är tillbaka tre månader i tiden. För då var jag modig. Hur löjligt det än kan te sig såhär en.. ja, tre månader senare.
Jag tycker ändå att idag bör utlysas som en modens-ihågkommar-dag. En tumme på det?



Men mest av allt vet jag exakt vad jag skulle döpa en okänding till om jag blev strandsatt på en ö. Om min båt gick på grund, eller om min besättning fick nog.



Fick en smärre chock när jag startade datorn. Bytte tydligen bakgrund i ett svagt ögonblick igår. Men aldrig har den väl varit så vacker. (Förutom på min gamla dator då jag hade den där fina bilden på geten som bajsar Sandra. Men jag vet inte vars den är...)

Jag känner mig pepp. Februari kom som en vårvind. Inte ens skolan ligger som en stålhandske runt halsen längre.
Det har inte minskat, men jag fick ett bevis på att allt är inte liv och död. Bortsett från det, skolberget och att jag är fruktansvärt trött på att vara trött, är det. Det är.

Jag tycker om detta. Pepp, gladhet och allmänna saker. Glada besked.





Men mest av allt känner jag mig otroligt priviligerad att få gå omkring i snön med Hets i öronen. Vare sig du också är dum eller att allt är trist javisst. Eller förlåtande.
Det skulle jag inte byta mot nånting då, dom stunderna.

Oh but I never ever said it was clever



Det har snöat nått så förbannat idag. Och jag har köpt en liten almanacka att ha i jackficka, helt kanon. Det bör ju betyda att jag kommer att ha den till användning.
Det ordnar upp sig.



Åt en ask läkerol och störde mig på mina linser.



Men mest har jag sjungit med Pete, för jag har ju faktiskt aldrig någonsin sagt att det var smart!

Hehe.

Det snöar idag.


Himlen är vit och jag trodde jag blivit blind imorse när jag vaknade. Vilket jag borde förstått att jag inte var, då jag såg allt (dock i suddighet, så helt uteslutet är det väl inte) i lägenheten fram till fönstret.
Sen tänkte jag inte att jag var död, för jag känner inte för det idag.



Väderdiskussioner är underskattade. Det fick jag lära mig igår.

Nu vet jag problemet. Jag vågar inte sova, för när jag sover så drömmer jag. Och sen ett bra tag tillbaka drömmer jag inte helt okej:a drömmar om jag själv får säga det.
Därför ligger jag här nu och gör allt för att hålla mig vaken, fast jag vet att jag bara kommer att bli illamående av för lite sömn. Jag tycker inte om det här med att inte kunna välja själv.


Dagens absolut bästa nånsin;

Hur poletten föll om vi kanske lämnas barhänt parallellt genom snön som ändå blåser bort efter ett halvt andetag.

Aldrig har jag lyckats så väl med att fånga mina ögons syn med en kamera. Men på söndagar är det helt okej att se suddigt.
På söndagar är det också helt okej att filosofera om hår.

Men mest av allt är det alltid okej att halka omkring i snön. Jag älskar det.