.
Jag drömde om Norge inatt.
Jag drömde om Sverige inatt.
Jag drömde att du höll min hand. Det gjorde ont.
För två somrar sen jobbade jag i jobbet med tid som inte räckte till. Men jag hann. Jag hann sitta ner och prata om livet. Jag älskade att sitta ner och höra om andra världskriget. När lamporna släcktes så att flygplanen inte skulle släcka något. Varken liv eller energi.
Det är förjävligt att en kommun kan säga att ni ska vara fem att sköta allt. För ett exempel. Människor ringde mig för att få veta varför jag inte satt inne på kontoret och var. Kanske för att jag inte orkade med snacket om livet runt omkring. Kanske för att jag satt deras välfärd framför mig. Kanske för att jag visste att jag i mitten av augusti skulle lämna staden bakom mig.
Samtidigt som dom sista veckorna tillhör dom absolut jobbigaste i mitt liv. När dom som betalar, och är värda att någon alltid är där, bad mig att stanna kvar. Jag har så många livsöden som är så vackra, som inte borde stanna hos dom som har turen att få höra dom.
Även långt efter smärtar det att tänka på mina absoluta favoriter som gräta när vi sa adjö. Som jag grät att säga adjö till. Som jag idag inte har en enda liten aning om hurvida dom finns idag, halva Sverige ifrån mig.
Och jag sitter och ser på ett program som säger att det inte finns tid. I många fall finns det inte tid. I andra fall finns det dom föredrar att sitta några minuter extra i en meningslös soffa istället för att fråga hur någon mår.
And if you keep it tight
I'm gonna confide in you
Jag drömde om Sverige inatt.
Jag drömde att du höll min hand. Det gjorde ont.
För två somrar sen jobbade jag i jobbet med tid som inte räckte till. Men jag hann. Jag hann sitta ner och prata om livet. Jag älskade att sitta ner och höra om andra världskriget. När lamporna släcktes så att flygplanen inte skulle släcka något. Varken liv eller energi.
Det är förjävligt att en kommun kan säga att ni ska vara fem att sköta allt. För ett exempel. Människor ringde mig för att få veta varför jag inte satt inne på kontoret och var. Kanske för att jag inte orkade med snacket om livet runt omkring. Kanske för att jag satt deras välfärd framför mig. Kanske för att jag visste att jag i mitten av augusti skulle lämna staden bakom mig.
Samtidigt som dom sista veckorna tillhör dom absolut jobbigaste i mitt liv. När dom som betalar, och är värda att någon alltid är där, bad mig att stanna kvar. Jag har så många livsöden som är så vackra, som inte borde stanna hos dom som har turen att få höra dom.
Även långt efter smärtar det att tänka på mina absoluta favoriter som gräta när vi sa adjö. Som jag grät att säga adjö till. Som jag idag inte har en enda liten aning om hurvida dom finns idag, halva Sverige ifrån mig.
Och jag sitter och ser på ett program som säger att det inte finns tid. I många fall finns det inte tid. I andra fall finns det dom föredrar att sitta några minuter extra i en meningslös soffa istället för att fråga hur någon mår.
And if you keep it tight
I'm gonna confide in you
Tanken
Jag fick ett sms som vände en del. Jag saknar Norge.
Ärligt talat skulle jag aldrig trott det, på det sättet.
Men jag saknar. Jag, den jag blev i sommar. Grymt mycket hände med mig, den jag var. Den jag blev. Lite för världen, extremt mycket för mig.
Hade ett otroligt skönt samtal om det förra veckan. Ett helt åt-mig-håll-samtal. Att hålla fast. Även om ingen ser att den Sandra som lämnade Ankars i juni är så oväntat långt ifrån den Sandra-som-återkom.
Jag vet.
Fast jag går gatorna igen. Som jag i maj mådde piss när jag gick på. Jag finner mig själv och skräms. Var det så illa?
Jag gick gatan och fann gamla tankar, utan det pretantiösa. Hur ögon fällde ben och blev förvånad. Fast sen fick jag bevis på hela alltet.
Det är tråkigt att ge makt till någon. Men idag blir det inte samma sak. Jag är inte här, samtidigt som jag är. Jag ger tröstande ord till mig själv för ett par månader sen, för jag då behöver det. Kanske att det är jag idag som behöver det från mig förr.
Så komplext, men ändå så enkelt.
Ord som låtsas, och det blir bara fel. Samtidigt som jag vill säga att det är lugnt. Du är fin. Fin, finare och finast. Men jag är värd. Värd, värdare och värdaste. Eller rent svensktmässigt, mest värd.
Det finns dom som är så fina. Dom som jag håller nära mig. Jag skiter i allt annat. Jag har alltid påstått att jag går och struntar i resten. Jag trodde också att det var så, men denna sommar har fått mig att inse att det verkligen är så.
Jag var i Vänersborg för första gången på evigheter och träffade Lisa. Jag älskar den människan. Hon är bäst. Två år och hon är fortfarande min Lisa. Hon som var tyngst att lämna. Hon som fanns där. Hon som jag var livrädd för att tappa. Som ärligheten fick att stanna kvar. Hon är bäst. Helt klart.
Jag spenderade sommaren med Nicole. Som jag var livrädd för att tappa. För att jag tappar orken ibland. Men sommaren gick smärtfritt. För det absilut mesta.
Och jag är så sjukt tacksam för att hon sa nej 2008, samtidigt som hon sa ja. Utan det ja:et skulle jag stått halv idag.
Vi växer. Ibland åker bara ena halvan iväg och den andra blir kvar, eller flyter bort. Tiden. Jag. Du. Vi. Det. Dom. Då. Sen. Kanske. Nu. Nu.
Ärligt talat skulle jag aldrig trott det, på det sättet.
Men jag saknar. Jag, den jag blev i sommar. Grymt mycket hände med mig, den jag var. Den jag blev. Lite för världen, extremt mycket för mig.
Hade ett otroligt skönt samtal om det förra veckan. Ett helt åt-mig-håll-samtal. Att hålla fast. Även om ingen ser att den Sandra som lämnade Ankars i juni är så oväntat långt ifrån den Sandra-som-återkom.
Jag vet.
Fast jag går gatorna igen. Som jag i maj mådde piss när jag gick på. Jag finner mig själv och skräms. Var det så illa?
Jag gick gatan och fann gamla tankar, utan det pretantiösa. Hur ögon fällde ben och blev förvånad. Fast sen fick jag bevis på hela alltet.
Det är tråkigt att ge makt till någon. Men idag blir det inte samma sak. Jag är inte här, samtidigt som jag är. Jag ger tröstande ord till mig själv för ett par månader sen, för jag då behöver det. Kanske att det är jag idag som behöver det från mig förr.
Så komplext, men ändå så enkelt.
Ord som låtsas, och det blir bara fel. Samtidigt som jag vill säga att det är lugnt. Du är fin. Fin, finare och finast. Men jag är värd. Värd, värdare och värdaste. Eller rent svensktmässigt, mest värd.
Det finns dom som är så fina. Dom som jag håller nära mig. Jag skiter i allt annat. Jag har alltid påstått att jag går och struntar i resten. Jag trodde också att det var så, men denna sommar har fått mig att inse att det verkligen är så.
Jag var i Vänersborg för första gången på evigheter och träffade Lisa. Jag älskar den människan. Hon är bäst. Två år och hon är fortfarande min Lisa. Hon som var tyngst att lämna. Hon som fanns där. Hon som jag var livrädd för att tappa. Som ärligheten fick att stanna kvar. Hon är bäst. Helt klart.
Jag spenderade sommaren med Nicole. Som jag var livrädd för att tappa. För att jag tappar orken ibland. Men sommaren gick smärtfritt. För det absilut mesta.
Och jag är så sjukt tacksam för att hon sa nej 2008, samtidigt som hon sa ja. Utan det ja:et skulle jag stått halv idag.
Vi växer. Ibland åker bara ena halvan iväg och den andra blir kvar, eller flyter bort. Tiden. Jag. Du. Vi. Det. Dom. Då. Sen. Kanske. Nu. Nu.
I toner
Med bra musik strömmandes ur högtalarna och en bacardi i ena handen laddar jag upp för att städa lägenheten. Jag mår så jäkla bra.
Som att en propp gick ur och det är ju faktiskt som så. Jag älskar ju det här. Jag har alltid älskat det. Det som är värt något är det du får slåss för. Kanske är det så.
På söndag blir det Rossön i flera dar. Viktiga dar. I viss mån kanske livsavgörande dar. Hur klichéartat det än låter.
Nu blir det tömning av flaskan innan lägenheten ska spegla det riktiga.
Som att en propp gick ur och det är ju faktiskt som så. Jag älskar ju det här. Jag har alltid älskat det. Det som är värt något är det du får slåss för. Kanske är det så.
På söndag blir det Rossön i flera dar. Viktiga dar. I viss mån kanske livsavgörande dar. Hur klichéartat det än låter.
Nu blir det tömning av flaskan innan lägenheten ska spegla det riktiga.
Nedgången
Snart är hösten här.
Reportage om en kyrka med ett mystiskt klocktorn som ingen vet vad det varit till.
Och jag har ett totallåst språk.
Journalistik från 1950-talet.
Lektyr i kyrkbyn.
Jag ser ljuset.
Sägs vara det sista som överger människan.
Tro.
Jag har börjat med någon slags nedräkning till något jag inte själv vet.
Det kan bara bli intressant.
Dröjande
Nu kom paniken.
Herreminje.
Herreminje.
Who's to say.
Stjärnfall
lost and insecure you found me, you found me
lying on the floor surrounded, surrounded
min tolkning.
Jag önskar att det aldrig blir imorgon. Eller att denna natten aldrig tar slut. En hel sommar har jag känt doften av dom belgiska våfflorna och drömt, nu i efterhand önskar jag att jag lyssnat på råden och låtit det stanna där. Fast det är klart, då hade jag kanske gått omkring och funderat.
Innan klockan åtta imorgon ska jag vaska golvet i lägenheten, leta åt min mp3 som jag packat bort, packa klart.
Imorgon den här tiden ligger jag i min säng i Piteå och längtar bort. Tack och lov att det bara är tio månader kvar. Sagt med en lugn stämma. Jag vill upptäcka nu.
Nu är jag där.
lying on the floor surrounded, surrounded
min tolkning.
Jag önskar att det aldrig blir imorgon. Eller att denna natten aldrig tar slut. En hel sommar har jag känt doften av dom belgiska våfflorna och drömt, nu i efterhand önskar jag att jag lyssnat på råden och låtit det stanna där. Fast det är klart, då hade jag kanske gått omkring och funderat.
Innan klockan åtta imorgon ska jag vaska golvet i lägenheten, leta åt min mp3 som jag packat bort, packa klart.
Imorgon den här tiden ligger jag i min säng i Piteå och längtar bort. Tack och lov att det bara är tio månader kvar. Sagt med en lugn stämma. Jag vill upptäcka nu.
Nu är jag där.
Kommer sakna detta så sjukt mycket.
Säg det med djupet
Dom två senaste veckorna gått i frieriernas tecken.
"Jag önskar verkligen att jag kunde gifta mig med dig Sandra."
"Det är inte lätt när det är svårt du."
Under loppet av en dag gick två personer ner på knä, den ena med ört/blömmor (som jag dock fick slaget i ansiktet, men ändå). Det är här det händer helt enkelt.
Jag har fått höra från alla möjliga håll att jag må finn mig en man och gifta mig med så jag blir kvar här. Nog för att detta ställe växt sig fast inuti med det är inte stället som är det stället. Men det finns något charmigt i att folk har stora planer för mig.
Igår fick jag ett halvt frieri av den sötaste gubben i världen när han såg att jag inte hade nån ring på fingret. Helt klart något att överväga.
"I love you"
"I love myself to."
"You cant say that you love yourself."
"Why not? I am very loveable!"
"I know what youre not... normal."
Den senaste veckan har hösthimlen varit helt makalöst vacker. Jag är lite småbitter över att jag jobbat kväll varenda kväll och inte kunnat försöka evighetsgöra den överhuvudtaget. Och snart är det slut på chanser.
"Jag önskar verkligen att jag kunde gifta mig med dig Sandra."
"Det är inte lätt när det är svårt du."
Under loppet av en dag gick två personer ner på knä, den ena med ört/blömmor (som jag dock fick slaget i ansiktet, men ändå). Det är här det händer helt enkelt.
Jag har fått höra från alla möjliga håll att jag må finn mig en man och gifta mig med så jag blir kvar här. Nog för att detta ställe växt sig fast inuti med det är inte stället som är det stället. Men det finns något charmigt i att folk har stora planer för mig.
Igår fick jag ett halvt frieri av den sötaste gubben i världen när han såg att jag inte hade nån ring på fingret. Helt klart något att överväga.
"I love you"
"I love myself to."
"You cant say that you love yourself."
"Why not? I am very loveable!"
"I know what youre not... normal."
Den senaste veckan har hösthimlen varit helt makalöst vacker. Jag är lite småbitter över att jag jobbat kväll varenda kväll och inte kunnat försöka evighetsgöra den överhuvudtaget. Och snart är det slut på chanser.
En stilla återtitt
Idag fick jag höra något som gjorde mig glad i hela alltet. Att så lite kan göra så mycket. Att det är så lätt att glädja andra, varandra eller sig själv.
Att vara.
Jag är rätt bäst.
Tänk att sommaren med Nicole tog slut för några veckor sen. Sommaren jag sett framemot så mycket och som samtidigt skrämt mig. Men vi är stabila. Och satan i mig vad jag saknar mänskan.
Fast nu kommer vi iallafall befinna oss i samma land. Synd dock att det är ett så långt land.
Själv har jag ett par veckor kvar innan jag ska bosätta mig i min lägenhet igen. Fick ett smakprov förra söndagen. Ärligt talat skulle jag kunna packa mina saker och lämna på en sekund. Det finns inte kvar längre, det där som fick mig att längta förra sommaren. Inte för en sekund har jag längtat.
Piteå och jag tog slut på riktigt i juni.
Att vara.
Jag är rätt bäst.
Tänk att sommaren med Nicole tog slut för några veckor sen. Sommaren jag sett framemot så mycket och som samtidigt skrämt mig. Men vi är stabila. Och satan i mig vad jag saknar mänskan.
Fast nu kommer vi iallafall befinna oss i samma land. Synd dock att det är ett så långt land.
Själv har jag ett par veckor kvar innan jag ska bosätta mig i min lägenhet igen. Fick ett smakprov förra söndagen. Ärligt talat skulle jag kunna packa mina saker och lämna på en sekund. Det finns inte kvar längre, det där som fick mig att längta förra sommaren. Inte för en sekund har jag längtat.
Piteå och jag tog slut på riktigt i juni.
When you go
Would you even turn to say
"I don't love you
Like I did
Yesterday"
Would you even turn to say
"I don't love you
Like I did
Yesterday"
Liechtenstein
Jag tog mina skor, som var för stora när jag köpte dom för tre år sedan och som är ännu större nu, och begav mig på en liten fjälltur.
Det blev en kavalkad av musik, natur, kamera och o-tankar. Några oslagbara timmar.
Jag slog mig ner på toppen vid en stång, som säkert har nått speciellt namn då det säkert är en speciell stång, och ville inte gå ner igen. Jag är kär. I det mest omöjliga.
Vilken vacker värld det finns därute, jag önskar att jag var rik så jag kunde tillsammans med Otto von Otto utforska allt det vackra. Säga hej till apor och vätas ner av vatten från haven.
När vi for till Oppeid förra måndagen blev jag så tagen av det jag såg och tankarna på att det finns så mycket mer än så tog alla ord från mig. Vissa saker kan varken ord eller bilder beskriva, vissa saker måste ett par ögon (eller hörsel och känsel där synen sviker) själv ta in.
Jag kände det som att jag verkligen befann mig utomlands, tills jag insåg att jag faktiskt gör det. Norge är inte Sverige.
Tillbaka till idag så var det värt och jag var inte rädd en sekund. (Bortsett från att bli bajsad på av en mås. Jag hörde dom jäklarna men såg ingen. Det står 2 - 0 till dom nu efter en total nerbajsning av Nicole och att dom prickat ena fönsterrutan med bajs nio gånger.)
Mer lycka blev det när jag hittade mitt älskade svartvinbärste på Rema. Precis exakt när jag såg den började Markus Krunegård sjunga i mina öron. Ren lycka.
Har en hals som gör sig påmind att den sitter där den sitter. Men med det bästa svartvinbärandet som finns så ser jag ingen större fara i det.
På väg hem dök en låt upp på min telefon och flera timmar senare går den om igen, fast på datorn. Men det är väl så det är.
Don't care what they say
About re-played mistakes
Mittennerslag
Jag har aldrig varit så dagavil som jag är nu. Har ingen som helst koll på vilken dag det är för det mesta. Tidningen kostar mer på helgen, så fick jag veta att det var fredag idag.
Men även midsommar. Och om några dagar blir Poopern tjugo år, vilket jag förhoppningsvis kommer ihåg.
Igår hade jag varit här i tre veckor. Det enda jag gör är att sover, vore det inte för att jag jobbar hade jag nog tagit mig en sommar med koalatider.
Det är mycket jag-har-aldrig-tider.
Däremot kan det aldrig nånsin bli för mycket bajssnack. Som att kocken försvinner och sedan berättar att det är bra att bajsa ut all skit ibland. Me like.
Men även midsommar. Och om några dagar blir Poopern tjugo år, vilket jag förhoppningsvis kommer ihåg.
Igår hade jag varit här i tre veckor. Det enda jag gör är att sover, vore det inte för att jag jobbar hade jag nog tagit mig en sommar med koalatider.
Det är mycket jag-har-aldrig-tider.
Däremot kan det aldrig nånsin bli för mycket bajssnack. Som att kocken försvinner och sedan berättar att det är bra att bajsa ut all skit ibland. Me like.
Räkna
Jag vill skriva så fingrarna blöder och ögonen rinner. En vardag där sömnen styrs av meningar.
Jag vill ha en Batman-bil och en Alfred som håller koll på alla mina attiraljer.
Jag säger som Kate Nash: "I hate seagulls."
En vacker dag kommer den jäveln att bajsa mig i huvudet.
Jag vill ha en Batman-bil och en Alfred som håller koll på alla mina attiraljer.
Jag säger som Kate Nash: "I hate seagulls."
En vacker dag kommer den jäveln att bajsa mig i huvudet.
Uppvaknande
"Sov inte bort din dag bara."
Nej, det hade jag inga som helst planer på. Att jag sedan vaknar kvart i fem efter sjutton timmars sömn är ett rekord jag inte tänkt ta. Nånsin.
Är jag döende? Vem vet. Tröttsamt är det iallafall att jag missade skrällmatchen, för att jag sov. Sov.
Iåförsig hade mina utflyktsplaner inte genomförts då det är pissväder ute. Men ändå.
Det är som att jag gått tillbaka nästan 22 (urk) år i utvecklingen, med den stora skillnaden mellan mig och en bäbis att jag jobbar. Mat, bajs, sov och jobb på det. Med rätt lite på allt egentligen.
Höhö.
Jag ska också börja tänka "What would MacGyver do".
Nej, det hade jag inga som helst planer på. Att jag sedan vaknar kvart i fem efter sjutton timmars sömn är ett rekord jag inte tänkt ta. Nånsin.
Är jag döende? Vem vet. Tröttsamt är det iallafall att jag missade skrällmatchen, för att jag sov. Sov.
Iåförsig hade mina utflyktsplaner inte genomförts då det är pissväder ute. Men ändå.
Det är som att jag gått tillbaka nästan 22 (urk) år i utvecklingen, med den stora skillnaden mellan mig och en bäbis att jag jobbar. Mat, bajs, sov och jobb på det. Med rätt lite på allt egentligen.
Höhö.
Jag ska också börja tänka "What would MacGyver do".
Rövbjäer
Utan Nicole Jensen i (snart) fem dar försmäktar jag på denna ö.
Jag gick tillbaka i tiden och tittade på det där som var barnförbjudet när jag var liten. Gamla goda Silver Fang. Jag har varit sugen på det sen jag åkte hit och såg ett berg som skrek Akakabuto.
Och VM har börjat. Lite surt att jag kunnat njuta av tre matcher idag men bytte bort min dag igår så jag missade allt. Typiskt.
Nåja. Jag hinner förhoppningsvis också att få se massa jag med.
Serenadigt
Förra sommaren var Brännöserenad-sommaren. (Anders-versionen såklart.) Och här sitter jag ett år senare när den plötsligt börjar spelas igen.
Jag tänker på då. Och ser på nu.
På ett sätt lika kluven som då. På ett annat långt ifrån där och då.
Jag tänker på då. Och ser på nu.
På ett sätt lika kluven som då. På ett annat långt ifrån där och då.
Det är mitt eget fel,
vad som än hände med mitt hjärta.
vad som än hände med mitt hjärta.
Norge är fint. Norskan svår ibland när det går fort och grötigt.
"Du er en fin dame!" och jag inser att jag kanske borde fundera över mitt framtida yrkesval.
Jag undrar hur mina gamla fina mår, om de lever idag. Två år senare.
Dom som grät när vi sa adjö.
"Du er en fin dame!" och jag inser att jag kanske borde fundera över mitt framtida yrkesval.
Jag undrar hur mina gamla fina mår, om de lever idag. Två år senare.
Dom som grät när vi sa adjö.
Rask
Sista dagen i Piteyo på ett par månader. Jag hade önskat att måndagen kunde vart sista dan, med hejdå-lunch, basket och Pulp Fiction.
Men stress och grillnings i goda vänners lag är icket att sörja.
Om några timmar blir det bussen till Norge och sommarn sätter igång på riktigt. Förhoppningsvis med alla förnödenheter som behövs, jag och packning har aldrig riktigt gått ihop.
Men huvudsaken att Herbert och Otto von Otto åker med.
Men stress och grillnings i goda vänners lag är icket att sörja.
Om några timmar blir det bussen till Norge och sommarn sätter igång på riktigt. Förhoppningsvis med alla förnödenheter som behövs, jag och packning har aldrig riktigt gått ihop.
Men huvudsaken att Herbert och Otto von Otto åker med.
So kiss your dreams goodbye.
I'll leave this country,
I'll leave this town.
I'll leave this country,
I'll leave this town.
Den femte
Maj är över för iår. Det är galet vad fort det har gått.
Majs sista himmel och junis första är en mycket vacker himmel.
Kameran är bra men fotografen dålig.
Kameran är bra men fotografen dålig.
Det är tur att jag gett mig själv tre löften denna sommar som dels kommer att ändra det dåliga och dels kommer göra väldigt gott. The summer of changes har jag fått viskat till mig.
Förhoppningsvis så kommer det att gå mycket lättare när jag kommer att ha sparringpartner av bästa rang.
Hejdå maj och tack för den finfina avslutningen.
Förhoppningsvis så kommer det att gå mycket lättare när jag kommer att ha sparringpartner av bästa rang.
Hejdå maj och tack för den finfina avslutningen.
I love whats lost.
Paul dubbel-v
Gårdagen var en bra dag. Anttila var helt okej, han lyckades inte att förtrolla mig. Inget mot Hästpojken som fångade mig vid första ordet. Men jag älskar, älskar live-musik och drömde mig tillbaka till Way out west.
Fick några toner, det där finaste från Anttilas finaste låt, i en annan version. Galet bra avslutning på spelningen. Och göteborgska. Ibland är det så fruktansvärt vackert.
Här står jag och spricker, så svara din jävel.
Ja eller nej.
Eller ta och skjut mig.
Ja eller nej.
Eller ta och skjut mig.
Rött
Människor är komplexa varelser. Besvikelse, sårad och finhet. Allt i ett. Vänskap, bråk och ledsamhet. Kärlek, kramar och blickar.
Jag försöker att tänka att det som sägs inte måste sägas. Dom senaste veckorna har varit så konstiga. Men jag kanske bara har underskattat mig själv. Så fina, fina ord som jag inte kan ta in. Så varmt och glatt som jag skrattat bort. Det är sån jag är. Igår fick jag fina ord att spara, att stärka, att vara. Jag är tacksam. Jag är glad över att när det dåliga skjuter en pil i hjärnan sveper fint in, väldigt oväntat fint, och värmer min hand med meningar som får det andra att förminskas. Och då förstår jag hur vacker världen är.
Ikväll är det Kristian Anttila som gäller. Ingen jag ägnat ett större öra åt. Första gången jag hörde om honom är många år sen, men jag ägnade honom ingen större uppmärksamhet. Trots påtryckningar. Men nu får han chansen att visa vad han går för.
Jag hoppas och ber att han kör sin vackra, vackra låt som får mig att le.
Jag försöker att tänka att det som sägs inte måste sägas. Dom senaste veckorna har varit så konstiga. Men jag kanske bara har underskattat mig själv. Så fina, fina ord som jag inte kan ta in. Så varmt och glatt som jag skrattat bort. Det är sån jag är. Igår fick jag fina ord att spara, att stärka, att vara. Jag är tacksam. Jag är glad över att när det dåliga skjuter en pil i hjärnan sveper fint in, väldigt oväntat fint, och värmer min hand med meningar som får det andra att förminskas. Och då förstår jag hur vacker världen är.
Men dit ovissheten mig bar
Jag for hit utan svar
Bortom mur och bortom ljus
Jag gör det till min tur
Att ta farväl och gå…
Jag for hit utan svar
Bortom mur och bortom ljus
Jag gör det till min tur
Att ta farväl och gå…
Ikväll är det Kristian Anttila som gäller. Ingen jag ägnat ett större öra åt. Första gången jag hörde om honom är många år sen, men jag ägnade honom ingen större uppmärksamhet. Trots påtryckningar. Men nu får han chansen att visa vad han går för.
Jag hoppas och ber att han kör sin vackra, vackra låt som får mig att le.
Detta lilla spel; jag inget räds
Det var bly mot bly; puls ur balans
Det var bly mot bly; puls ur balans
Inuti
Jag undrar vad som pågick i det där huvudet. Första gången jag ser min riktiga färg på flera år. Så var det med det alltså.
Och såhär i efterhand så förstår jag varför jag nästan alltid satt håret i halsen när jag sprang i trappen hemma.
Men mest av allt är jag tacksam över att jag gick in och spontanrakade av allt. Kanske det smartaste jag gjort. Höhö.
Har rensat bland alla bilder. Vissa går fortfarande inte att titta på utan att hjärtat krymper ihop och jag önskar att jag kunde göra bilderna levande. Om jag blundar så kan jag fortfarande känna hjärtslagen slå tillsammans med mina.
Själar säger aldrig farväl
♥
Nu börjar folken lämna Ankars och Piteyo. Hade avskedsmiddag för Jonny på Tre Kronor med ett gäng galna människor. Helt klart värt.
Imorgon är det bartömning. Trots allt så kan jag inte låta bli att le när jag tänker tillbaka till förra bartömningen. Helt galet att det gått ett år! Ett år från loftgång. Ett år från rymning. Ett år från snus. Ett år från det galnaste samtalet. Ett år från kramar. Ett år helt enkelt.
Påtal om snus så botade jag nog mitt nikotinbegär, så det borde räcka tills nästa gång iallafall, förra helgen.
Men det bästa idag är dom tre skilda samtalen, varav två var från Norge. Först ett från Rossön med inte alltför goda nyheter. Sen ett från Norge med mycket goda nyheter och sen ett Urbanskt samtal från Norge som sa att jag inte behöver flyga!
Jäklarns i mig. Se bara, det går ju inte att ha tråkigt i det där sällskapet.
En gammal åthittad nyrensad bild.
(Skulle vilja veta vad som pågick i i det där huvudet också.
Gult. Verkligen.)
Den store poeten
En mörk kyrkogård och en minnesvård
över en älskad vän, det är allt jag har
det är allt som finns kvar
mellan jorden och himmelen
Jag vet det jag vet, på en galen planet
med blicken mot stjärnorna vänd
tyst och diskret, som en hemlighet
som en sång på Lykttändargränd
Det är ändå tur, att den klagomur
jag byggde har rasat ihop
genom rök och damm, tittar solen fram
och jag anar ett glädjerop
Ja, jag vet det jag vet, på en galen planet
med blicken mot stjärnorna vänd
tyst och diskret
som en hemlighet
som en sång på Lykttändargränd
En vacker dag hoppas jag att jag har det i mig.
Fragment av det som var.
Jag sparade en bild.
